Frihet och deltagande. Om det fortsatta arbetet.

Det nya året har nyligen börjat och vi tar med oss många erfarenheter och minnen från i fjol. Framför allt det som hände den 19 september. Sanningen är ibland hård: Ödesvalet 2010 är förlorat. Ja, det var på många sätt ett avgörande val. Svenska folket fick bestämma om det ville fortsätta med högeralliansens elitistiska politik eller återta vägen mot ett solidariskt samhälle. Resultatet var ett nederlag för vänstern. Det individualistiska samhället vi lever i och den allmänna högerandan som råder i Sverige och i hela Europa gjorde naturligtvis inte jobbet lätt för oss. Å andra sidan måste vi erkänna att vi fick svårt att formulera och förmedla våra framtidsvisioner, kanske hindrade av ett rödgrönt samarbete som på riksplan sågs av några av oss som en tvångströja och av väljarna som ett onaturligt och instabilt projekt. Nu är det fyra tuffa år av högerstyre som väntar i Sverige, Stockholms län och vår kommun.

Trots allt kan vi välja att se det ljus som starkt bryter sig igenom mörkret. Förutsättningarna är faktiskt bättre än man skulle kunna tro. Under den här valrörelsen och strax därefter har vårt parti fått tusentals nya medlemmar. Det betyder att det finns fortfarande folk, mycket folk, som vill engagera sig för att skapa ett bättre samhälle för alla. I vår lokala partiförening är vi nästan dubbelt så många nu jämfört med för bara några månader sedan. Det finns potential för att växa. Det är vi som gör skillnad och mycket kan göras. Alla vi, gamla och nya medlemmar, ska vara motorn för förändringen.

Vi har nyligen börjat skapa arbetsgrupper med syfte att öka aktivitetsnivån inom vår partiförening. Vi behöver nå ut till fler genom att dela ut material, knacka dörr, hämta in förslag och synpunkter från Solentunaborna och intensifiera kontakterna med andra icke-politiska föreningar. Jag tänker också på ett behov som kan representera en stor möjlighet: Vi måste formulera nya framtidsvisioner och strategier. Hur vill vi att Sollentuna ska se ut om fyra, åtta eller tjugo år? Hur ska vi kunna se till att de mest utsatta inte halkar efter? Hur kan vi förbättra för arbetarna inom kommunen? Kan vi göra det möjligt för människor, för alla människor, att engagera sig i kollektiva och solidariska former av företagande? En djupgående diskussion är nödvändig för att vi ska kunna svara på de här frågorna och komma fram till nya idéer och handlingsstrategier.

Vi har redan bestämt oss för att använda vår frihet till att engagera oss i Vänsterpartiet. Att bli ännu friare är att ta andra steget, dvs att bli mer aktiva. På så sätt kan vi bidra till att skapa förutsättningar för att de som har svårt i samhället ska kunna börja att få det bättre och i sin tur känna sig friare.

I förhoppning att se vår partilokal fullsmockad med folk under de kommande mötena skulle jag vilja avsluta med några ord av Giorgio Gaber, en italiensk trubadur, som i en av sina sånger sa:

”Frihet är inte att sitta i ett träd, det är inte heller att flyga som en fluga. Frihet är inte ett fritt utrymme: Frihet är deltagade”.

Dario Mantino