Demokrati – lättare sagt än gjort

Min tes är att demokratin är själva kärnan i socialismen. Demokrati förutsätter att det finns medborgerliga och mänskliga rättigheter. Om demokratin ska kunna fungera krävs jämlika villkor mellan människor oavsett klass, kön och etniskt ursprung. Jämlika villkor förutsätter att de ekonomiska villkoren är sådana att ingen utifrån sin ekonomiska status kan få makt över andra människor. Därav följer att socialister är systemkritiska och strävar efter ekonomisk demokrati. Det ekonomiska systemet är alltså underordnat demokrati och mänskliga rättigheter. Min andra tes är att demokrati kan utvecklas och praktiseras under kapitalismen och att Vänsterpartiet har ett särskilt ansvar för att detta sker just utifrån att demokratin är grundbulten i socialismen. Det är också en nödvändig förutsättning för att det postkapitalistiska samhället ska kunna bli ett socialistiskt samhälle.

”Demokratins moraliska grundvalar:
Vi har valt en moralisk grund till försvar för demokratin. Den bygger på en övertygelse om att alla människor har lika värde. Till skillnad från varje annan idé om samhällets organisation accepterar och utgår demokratin från att vi är olika och ska så få vara. Vi ska inte behöva göras om. Det viktigaste ordet i demokratin stavas varken ”jag” eller ”du” utan ”vi” – ömsesidigt beroende av varandra och förpliktigade att lösa våra konflikter fredligt, demokratiskt.
Det är av största vikt att förstärka medborgarnas egen demokratiska värdegrund – medborgarandan – och att inom den ramen skapa största möjliga utrymme för dem att gemensamt styra sig själva. Medborgaranda bygger på vissa karaktärsegenskaper som medborgarna kan odla och träna, exempelvis kritisk rationalism (vilja att sätta sig in i olika frågor, ifrågasätta och förstå hur andra resonerar etc.), laglydighet (skyldighet att följa lagar) och solidaritet (oegennyttig hållning till medmänniskor, empati).”
Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! SOU 2000:1 sid. 240-241.

Demokrati kommer från det grekiska ordet demokratia som är en sammansättning av orden demos (folk) och kratos (välde, styre). Demokrati är alltså folkstyre i motsats till monarkiska envälden och aristokratier. Men demokrati är inte ett entydigt begrepp. Det finns en rad frågor:

1. Vilka ska betraktas som ”folket”?
2. På vilket sätt ska ”folket” delta?
3. På vilka områden ska det råda demokrati?

Det finns många fler frågor man kan ställa och svaren är olika under historiens gång och även i dag beroende på var man befinner sig geografiskt på jorden och var
man står politiskt. Demokrati är ett honnörsord i Sverige, men det finns ingen gemensam definition av vad demokrati är. I den här uppsatsen tänker jag problematisera begreppet och utan att på något vis vara heltäckande beröra några aktuella demokratisyner som kan vara relevanta för att analysera Vänsterpartiets demokratisyn och föra vårt arbete för att utveckla demokratin framåt.

I slutet av uppsatsen redovisar jag vilka källor jag använt. Den som vill ta del av spännande och utförliga beskrivningar av de resonemang jag berör rekommenderar jag att läsa de böckerna.

Demokrati på olika nivåer

I ett genomdemokratiserat samhälle är det demokrati på alla nivåer; i familjen, i skolan, på arbetsplatsen, i kommunen, nationellt och i olika sammanslutningar där Sverige deltar. Medborgarbegreppet, d.v.s. vilka som är ”folket”, varierar naturligtvis mellan de olika nivåerna. I familjen är det familjemedlemmarna t.ex. och eftersom demokrati i modern mening bygger på allas lika och okränkbara värde har alla oavsett ålder, kön, etnicitet o.s.v. lika rätt att göra sin röst hörd. Men historiskt sett var det bara fria män över en viss ålder och som hade egendom eller förmögenhet som sågs som medborgare. Ur det perspektivet finns det ingen lång demokratisk tradition i Sverige. Tvärtom har vi en lång tradition av myndighetsutövning och underkastelse.

Inte heller i dag tas det för självklart i skolan och i kommunen att barn och ungdomar ska få göra sin mening hörd trots att FN:s konvention om barnets rättigheter säger att ”Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det.”

I fortsättningen kommer jag att främst behandla demokratin som statsskick.

Demokratin i Sverige efter ståndsriksdagens avskaffande 1866

1866 infördes tvåkammarriksdagen i Sverige. Första kammaren valdes indirekt av landstinget och de städer som inte ingick i något landsting. Valbara var de män som fyllt 35 år och hade fastighet som de ägt i minst 3 år. Den skulle dessutom vara taxerad till minst 50 000:- . Valbar var också en man som skattat för en inkomst på minst 3 000:- de senaste tre åren. Så snart valbarheten upphörde fick man lämna uppdraget. Som jämförelse kan sägas att en industriarbetare tjänade 1:50 om dagen. Det var alltså en ytterst begränsad krets som var valbar. Man har beräknat att drygt 6 000 av hela landets befolkning hade möjlighet att bli valda.

Andra kammaren valdes genom direkta val av och bland män som fyllt 24 år och hade en inkomst om minst 800:- som de betalat skatt för. 1866 års riksdagsordning gav rösträtt åt fem procent av Sveriges folk. Detta motsvarar 21 % av alla myndiga män. Kvinnor och egendomslösa män sågs inte som medborgare. De var inte en del av ”folket”.

I kommunalvalen fanns det dels åldersgräns, dels var rösträtten graderad efter förmögenhet och inkomst. De förmögna kunde förfoga över flera hundra röster.
Man såg på kommunen som ett aktiebolag och även bolag hade rösträtt i kommunen. Den graderade rösträtten gjorde att det fanns kommuner där en person hade en majoritet av rösterna. 1910 infördes en 40-gradig skala.

1862 års kommunalförordningar skilde inte på män och kvinnor när det gällde rösträtt. Allt enligt principen att den som betalar också ska vara med och bestämma. Men den gifta kvinnan stod under mannens målsmanskap och fick inte rösta i kommunala val. Kvinnor var inte heller valbara före 1889, då reglerna ändrades och de kunde väljas till bl.a. fattigvårdsstyrelse och folkskolestyrelse.

De som har makt vill sällan släppa den. Varje maktförskjutning är beroende av förändringar i samhället och krav på inflytande för nya grupper. Ståndsriksdagen försvann därför att det kom nya yrkesgrupper som inte rymdes inom något av stånden. Under senare delen av 1800-talet växte arbetarskarorna i städerna och socialismen gjorde sitt intåg. Kvinnorna blev yrkesverksamma. Kampen för allas rösträtt började. 1907-1909 genomfördes en omfattande rösträttsreform så att alla män som fyllt 24 år fick rösträtt till riksdagen om de hade betalat sin skatt och inte var beroende av fattigvården.

I december 1918 beslöt riksdagen om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. I valet 1921 valdes fyra kvinnor in i andra kammaren och en i första. Ännu 1970 var bara 14 % i riksdagen kvinnor. En förklaring till detta är att männen höll greppet över partierna och det var ju dessa som tog fram listorna inför valen.

Kvinnor hade inte heller samma medborgerliga rättigheter som män eftersom de inte hade tillträde till högre statliga tjänster. Först 1938 förbjöds arbetsgivare att avskeda kvinnor som gifte sig och/eller väntade barn.

1970 avskaffades den konserverande Första kammaren och enkammarriksdag infördes.

Högern kämpade i det längsta mot att alla skulle få rösträtt och rätt att bli valda till riksdagen och till kommunala uppdrag, men vek sig för det starka folkliga trycket i slutändan. Man var rädd för att bli fråntagen all makt. Arbetarna var ju i klar majoritet i befolkningen. Men rösträttens införande medförde inte någon revolution. Valdeltagandet var till att börja med lågt och många arbetare valde att rösta på ett icke-socialistiskt parti.

Demokratibegrepp

Betydelsen av olika politiska begrepp är ofta svårfångad. Men eftersom konsten att styra ett samhälle har varit av intresse så länge som det har funnits människor som levt tillsammans så har det både funnits praktik och teori. Under årtusendena har man diskuterat om det är bäst att en man styr (monarki eller annan form av envälde), att ett fåtal styr (aristokrati) eller att alla deltar i styret (demokrati). Redan Aristoteles gjorde denna indelning och såg deras former av vanstyre som tyranni, oligarki resp. pöbelvälde. Viktigt att komma ihåg är att historiskt var folket = egendomsägande män. Styrandet av staten var mannens område. Kvinnans område var hemmet.

Genom historien finns det exempel på städer och stater som fungerat enligt olika modeller. Hur demokratin är utformad i dag har sina rötter både i tidigare exempel och i den teorietiska diskussionen och forskningen. Demokratin som styresform har varit starkt ifrågasatt genom århundradena och det är först under 1900-talet som den blev vanlig. I dag är den en allmänt accepterad styresform och alla tävlar om att vara demokratiska. Både praktiken och teorin varierar emellertid. För att tydliggöra komplexiteten i demokratibegreppet ska jag beskriva några av de infallsvinklar som är relevanta i dagens demokratidiskussion.

Liberal demokratisyn och socialistisk demokratisyn

Den liberala demokratisynen bygger på traditionen om den fria medborgaren som har förmåga att ta ställning till frågor som rör hans eller hennes liv. Den växte fram i opposition mot enväldet, men bygger på privat ägande av produktionsmedlen och konkurrensbaserad marknadsekonomi. Det är en demokrati för jämlika medborgare, men när teorin utvecklades var medborgarbegreppet inskränkt till egendomsägande män. Det är en representativ demokrati med regelbundna val och allmän rösträtt och skydd för grundläggande mänskliga rättigheter. Ledord för liberaler är valfrihet, förnuft och tolerans.

Den socialistiska demokratisynen utvidgade medborgarbegreppet till att omfatta alla vuxna. Industrialismens och kapitalismens genombrott innebar ett eländigt liv för alla de som arbetade i de stora fabrikerna. Barnarbetet var allmänt och de vuxnas löner låga. Under senare hälften av 1800-talet blev den sociala frågan livligt diskuterad i Europa och olika socialistiska strömningar växte fram. Marx och andra konstaterade att det inte räckte med politisk demokrati. Människorna måste få makt över sina liv och arbetet och produktionen var en avgörande del i deras liv. Demokrati kan bara finnas där det finns jämlika människor och den enskilda äganderätten till produktionsmedlen förhindrade detta. Socialistisk demokrati är en demokrati med direkt deltagande av medborgarna där ledorden är rättvisa och jämlikhet.

Det finns gemensamma rötter för den liberala och den socialistiska demokratisynen. Båda bygger på att människan är en social varelse med förmåga att utvecklas och resonera sig fram till gemensamma lösningar. Skillnaden ligger i vad man anser ska beslutas gemensamt. Liberaler tror på den fria marknaden medan socialister anser att den fria marknaden med privat ägande av produktionsmedlen gör medborgarna ojämlika och omöjliggör demokrati. Socialister vill att det ska vara både politisk och ekonomisk demokrati.

Principiell demokratisyn och instrumentell demokratisyn

Är demokrati bra i sig eller är demokrati bara till för att uppnå något önskvärt? För att diskutera detta måste man först bestämma sig för vad demokrati är. Många anser nog att demokrati är majoritetsstyre. Det anses också att man kan rösta bort demokratin med demokratiska medel. Demokrati innebär att alla ska ha rätt att tänka fritt, att framföra sin åsikt och att bilda organisationer av olika slag samt att delta direkt eller indirekt (representativ demokrati) i landets styre. En majoritet kan naturligtvis rösta bort demokratin som tyskarna gjorde 1933. Men är det en demokratisk handling?

Den som är principiell demokrat hävdar att det är viktigt att alla kommer till tals och får delta i styret. Demokrati betyder inte att få sin vilja igenom utan att tillsammans med andra diskutera och komma fram till hur man bäst ska lösa gemensamma problem. Frågorna kan lösas med konsensus, men när det bestäms genom omröstning så är det vad majoriteten bestämmer som gäller och minoriteten får arbeta vidare med att övertyga andra om sin linje.

Instrumentell demokratisyn innebär att man kan tänka sig att avvika från den demokratiska vägen. Demokratin är till för att uppnå vissa mål. Då är man beredd att utforma demokratins spelregler (konstitutionen och andra lagar) så att man uppnår vissa mål. För att nå vissa ekonomiska mål kan man vara beredd att göra inskränkningar till exempel i mänskliga rättigheter.

Lagstyrd demokrati och deltagarstyrd demokrati

Lagstyrd demokrati motiveras med att majoritetsprincipen är ett effektivt sätt att skydda medborgarna från despotiska regeringar. Man vill ha en minimal statlig inblandning i privatlivet, därför vill man avreglera så myckert som möjligt och minska området som berörs av demokratiska beslut. Den fria marknaden utsträcks till så många områden som möjligt. Det krävs en politiskt ledning som är baserad på liberala principer. Man vill begränsa intressegruppernas (särskilt fackföreningarnas) roll och minska varje slag av hotande kollektivism.

Deltagarstyrd demokrati bygger på att alla medborgare ska ha rätt till sin egen utveckling och att detta bara är möjligt om man engagerar sig i de gemensamma (kollektiva) problemen. Det behövs ett ”deltagarsamhälle”. Då behövs ett samhälle som styrs så att medborgarna direkt deltar i viktiga beslut på sin arbetsplats och i lokala gemenskaper. Den övergripande strukturen är representativ. Partiföreträdarna är ansvariga inför partiets medlemmar. För att deltagardemokrati ska kunna fungera krävs omfördelningspolitik så att det blir materiell jämlikhet, informationen måste vara lättillgänglig och det måste finnas en väl utbyggd barnsomsorg så att kvinnor och män kan delta på lika villkor.

Demokrati i praktiken

Demokratin i Sverige har en kort historia och inget parti eller enskild medborgare kan slå sig för bröstet och säga sig vara oförvitlig. Det är svårt att vara demokratisk därför att alla som intresserar sig för samhällsfrågor gärna vill få sin lösning på problemen accepterad. Men det finns också de som ägnar sig åt politik för att vinna personlig framgång, bli någon som har makt. Därför blir det viktigt med civilkurage i politiken. Det är bättre att stå för sina åsikter än att ”bli någon”.

Demokratisynen varierar mellan de olika partierna och den har också förändrats för respektive parti med tiden. I arbetarrörelsens barndom var diktatur den gängse beteckningen på statsmakt. Proletariatets diktatur skulle komma i stället för bourgeoisiens diktatur. Den skulle vara ett övergångsskede till det demokratiska samhälle som skulle upprättas där alla medborgare var jämlika. Det kapitalistiska samhället skulle efterträdas av ett klasslöst samhälle där ingen levde på någon annans arbete utan där var och en bidrog efter förmåga till det gemensamma bästa och där var och en fick efter behov. Den socialistiska rörelsen präglades av en stark tro på människans förmåga och goda vilja att skapa ett samhälle som skulle gagna alla.

Verkligheten blev en annan. Med leninismen och den följande utvecklingen under Stalin i Sovjetunionen trädde partiet in i arbetarklassens ställe. Några blev mer jämlika än andra och demokratin ställdes åt sidan. Partiet visste vad som var bra för folket. Ändamålet fick helga medlen. Men man kan aldrig nå ett demokratiskt samhälle, där alla deltar på lika villkor och med lika förutsättningar, om man använder medel som strider emot målet. I dag vet vi att det kapitalistiska samhället inte med automatik kommer att ersättas av det klasslösa samhället. Hur det postkapitalistiska samhället kommer att se ut vet vi inte. Men vi vet med säkerhet att kapitalismen inte har löst varken problemen med fattigdom eller miljöförstöring i världen. Vi vet också att så länge det finns människor som lever tillsammans i samhällen så kommer det att uppstå nya utmaningar och problem. Vi kommer aldrig att uppnå ett lugnt och harmoniskt tillstånd.

Alla riksdagspartier ansluter sig i dag till den representativa demokratin. Alla partier styrs utifrån den demokratiska centralismens principer. Ett parti kan inte verka om man inte diskuterar sig fram till gemensamma beslut och sedan i sitt utåtriktade arbete följer dem. Det grundläggande kravet för den liberala demokratin, den privata äganderätten, är grundlagsskyddat. Vänsterpartiet är det enda partiet som vill utvidga demokratin till ekonomins område. Moderaterna och Folkpartiet är de partier som starkast hävdar den lagstyrda modellen, medan övriga partier i olika utsträckning hävdar deltagardemokrati. Den statliga demokratiutredningen förordade deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter. I den deliberativa demokratiteorin betonas argumentationens och samtalets fundamentala betydelse för demokratin.

Tendenser i tiden – hot och möjligheter

Det finns många och motstridiga tendenser i dagens Sverige. Allt färre är medlemmar i ett politiskt parti och valdeltagandet minskar. Utanförskapet ökar i glesbygd och i vissa förorter. EU-medlemskapet ökar känslan av att inte kunna påverka. Men samtidigt ökar kunskapen och viljan att påverka sitt eget liv. Intresse för samhällsfrågor finns men inte intresse för politik.

Demokrati kan inte fungera utan garanterade mänskliga rättigheter. Demokratin utgår från att alla har samma värde och har rätt att vara med och bestämma om gemensamma anngelägenheter. Hoten mot demokratin kommer från minst tre håll, de som vill minska området där det ska finnas demokrati, de som vill göra inskränkningar i de mänskliga rättigheterna för att skydda demokratin och de som vill sätta reglerna så att vissa mål t.ex. ekonomiska uppnås.

Det är synnerligen ovanligt att någon i dag öppet ifrågasätter demokratin som styrelseform, men borgerliga massmedia liksom företrädare för Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna ifrågasätter hela tiden att frågor ska handhas av politiker. En förutsättning för den representativa demokratin är ju att det finns några som tar på sig politiska uppdrag d.v.s. är ”politiker”. Man odlar också
politikerförakt. Som exempel kan tas t.ex. DN som i samband med tsunamikatastrofen i slutet av 2004 med rätta upprördes över att vi hade en dålig beredskap. Men när Göran Persson genast reste till Stockholm i samband med bombdådet i London den 7 juli 2005, så har man som bildunderskrift ”Göran Persson på väg att iscensätta ett stycke trygghetsteater”.

Företrädarna för den liberala demokratisynen vill att så lite som möjligt ska beslutas av förtroendevalda. Den nya kommunallagen möjliggjorde att verksamheter lades ut på entreprenad även inom vård och omsorg. De borgerliga partierna arbetar aktivt för utförsäljning av kommunal infrastruktur, för friskolor och privatiserad sjukvård och äldreomsorg. De vill visserligen betala vård och omsorg med skattepengar, men de vill undandra verksamheterna från demokratiskt beslutsfattande. Den privata företagsamheten ska ta över rättten att bestämma, vi ska ha valfrihet som kunder, inte vara medborgare som fattar beslut. Detta är en stor inskränkning av demokratin.

Vi är många som med fasa läst George Orwells 1984 om storebrorssamhället där alla övervakas överallt. Nu är det tekniskt möjligt. Då blir det än viktigare att värna om de grundläggande mänskliga rättigheterna som föreningsfrihet, yttrande- och tryckfrihet, åsiktsfrihet, offentlighetsprincip och meddelarfrihet. Ju fler områden som förs över i privat ägo där stat och kommun enbart är kunder, desto mer urholkas t.ex. offentlighetsprincip och meddelarfrihet.

Våldshandlingar av olika slag följs ofta av krav på inskränkningar i integriteten. Det har varit en explosionsartad ökning av antalet övervakningskameror. All elektronisk överföring via internet och mobiltelefoner kan registreras och kontrolleras. I terrorbekämpningens spår genomförs inskränkningar. Sverige driver på i EU. T.ex. med förslag om lagring av sms och mobilsamtal. Det finns förslag på regeringsnivå om s.k. hemlig husrannsakan, d.v.s. att Säpo och polisen ska kunna ta sig in i smyg i t.ex. bostäder och bilar utan att det finns någon konkret brottsmisstanke. Man föreslår också att polisen ska få avläsa innehållet på en dator genom särskilda ”spionprogram”. Några dagar efter bombdåden i London den 7 juli 2005 ställde Jan Björklund (fp) ett förslag om samarbete mellan Säpo och Stockholms utbildningsförvaltning, som i praktiken innebär att gymnasielärarna ska rapportera om sina elevers inställning till religion.

Det tredje hotet kommer från de som företräder den instrumentella demokratisynen, d.v.s. de är demokrater när det passar deras intressen. Det övergripande målet är oftast att man vill värna kapitalismen. Om kapitalismen ska överleva behövs gränsöverskridande handel och fri rörlighet för kapitalet. Då måste konstitutionen och andra lagar utformas så detta blir möjligt. En självständig riksbank med låg inflation som övergripande mål är en lagändring som genomförts i denna riktning. Eller som en föreläsare uttryckte det på ett seminarium i riksdagen, ”politikerna måste surras vid masten”.

Ratio, näringslivets forskningsinstitut, är också en företrädare för den instrumentella demokratisynen. En av deras företrädare uttryckte, vid ett seminarium som grundlagsutredningen hade i riksdagen den 18 april 2005, att konstitutionen ”ska leda till beslut som ger goda konsekvenser bl.a. ekonomiska”.

Det finns många exempel på instrumentell demokrati, t.ex. ramlagstiftnigen som i dag nästan är mer regel än undantag. Riksdagen beslutar då om ramlagen som översiktligt beskriver lagens innebörd och lämnar de mer detaljerade föreskrifterna till regeringen. Ramlagen gör det svårt för den enskilde att inse betydelsen av lagen för hans/hennes liv. Lagens konkreta innehåll kan snabbt förändras utan debatt i samhället. Lagens faktiska innebörd kan variera beroende på vilken politisk sammansättning en regering har. Ett av argumenten för att stifta ramlagar är att vi lever i ett allt mer internationaliserat samhälle och att detta ibland kräver snabba omställningar. Med många ramlagar försämras rättssäkerheten. Effektiviteten får inte gå före kraven på demokrati, överblickbarhet och rättssäkerhet.

De som har en instrumentell demokratisyn är ofta rädda för vad medborgarna ska bestämma om de inte begränsas av restriktioner eller övervakas och visas till rätta.

Hoten mot demokratin är många. Jag har bara visat på några exempel. Finns det då några möjligheter? Det finns skydd för föreningsfriheten. Inga typer av organisationer är förbjudna. Det kostar inget att bilda en förening. Vi har en hög utbildningsnivå. Internet är lättillgängligt. Med datorer är det lätt att framställa enklare skrifter. Det är lätt att med brev eller e-post nå både myndigheter och politiska partier. Många kommuner har gjort det möjligt för alla som bor i kommunen att ställa frågor, som besvaras på kommunfullmäktigemöten. Två tredjedelar av kommunerna har gjort det möjligt för medborgare att ställa medborgarförslag direkt till kommunfullmäktige. Partierna är öppna för nya medlemmar som ansluter sig till grunddragen i partiets program. Det går att bilda nya partier. Under de senaste 20 åren har fyra nya partier lyckats i riksomfattande val. På det lokala planet har många nya partier tagit plats.

Vänsterpartiets demokratisyn i dag

Vänsterpartiets mål är ”att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidariet, ett samhälle befriat från klass-, köns- och etniskt förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.” Så står det i inledningen till partiprogrammet som antogs 2004.

Vänsterpartiets demokratisyn är principiell: ”Demokratin och friheten måste ständigt försvaras, återerövras och utövas. Statsmakten är intet värd om den bara kan överleva genom att förtrampa de mänskliga rättigheterna.
Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.”

Vänsterpartiet är för den representativa demokratin: ”Folkets politiska makt skall utövas av riksdagen genom allmänna, fria och rättvisa val där mandaten fördelas proportionellt mellan partier. Regeringen ska vara ansvarig inför riksdagen.”
”Grundlagarna skall värna demokratin och människors rättigheter, medan författningen i övrigt skall vara politiskt neutral. Ändringar skall beslutas av riksdagen men underställas folkets prövning i allmänna val eller en särskild
folkomröstning. Monarkin skall ersättas med en republikansk författning där statschefen tillsätts i demokratisk ordning. Religionsfriheten skall garanteras. Staten skall vara religiöst neutral och alla kvarvarande band mellan staten och Svenska kyrkan skall upplösas.”

Vänsterpartiet är för deltagardemokrati: ”Den representativa demokratin kan kompletteras med anställdas, boendes och brukares frivilliga självförvaltning. Engagemang och lokal aktivitet skall uppmuntras men får inte utnyttjas för att maskera sociala nedskärningar eller undfly politiskt ansvar.”

Vänsterpartiet har en socialistisk demokratisyn: ”Kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former. Oavsett ägandeform måste de arbetandes inflytande över företagen garanteras och fördjupas. Att själv kunna påverka arbetets utformning, förläggning och utveckling är centrala mål.”

Detta är demokratisynen så som den speglas i partiprogrammet. Hur ser det ut i verkligheten? I Vänsterpartiet liksom i befolkningen i övrigt är alla vanliga människor med fel och brister, drömmar och förhoppningar. Demokratifrågor tänker nog alla på ibland, men det som dominerar är olika sakfrågor kring skola, äldreomsorg, miljö m.m. De politiskt förtroendevalda i riksdag, landsting och kommuner får ofta kompromissa. Ska budget i balans gå före utökade demokratiförsök i kommunen? Ska vi samarbeta på riksplanet med ett parti som är berett att göra stora ingrepp i demokrati och mänskliga rättigheter? Det är lätt att se de fel vi gjorde för 15-20 år sedan när vi fortsatte att stödja/legitimera/umgås med statsbärande partier i Sovjetunionen, Kina, Nordkorea. Men är det lika lätt att se när man gör det samma i dagens Sverige, när i stort sett samtliga partier i rädslan för terrorismen är beredda att inskränka demokrati och mänskliga rättigheter?

Hur vår demokratisyn speglas i partiprogrammen genom vår historia, hur den inre partidemokratin är och hur vår demokratisyn speglas i riksdagsförslag m.m. beskrivs i andra uppsatser.

Vad bör göras?

”Utvecklingen är inte ostyrbar. Det ligger i demokratins väsen att den inte är ödesbestämd eller ligger i någon annans händer. Därför har inte bara de enskilda åtgärderna utan också den övergripande politiska viljan betydelse för hur samhället kommer att utvecklas.” (En uthållig demokrati! SOU 2000:1 sid. 240)

Demokrati är svårt. Demokrati tar tid. Demokrati kräver att du skaffar kunskap om och diskuterar med andra det du ska vara med och besluta om. För att ett demokratiskt samhälle ska fungera måste en majoritet vara beredda att ägna tid åt de gemensamma frågorna. Samtidigt är demokratin den enda styrelseform som gör det möjligt att undvika förtryck. Envälde och fåtalsvälde innebär i sig att majoriteten ställs utanför rätten att vara med och bestämma. Tyvärr är det så för många att man inte behöver demokratin förrän man har förlorat den.

Socialism har demokratin som bärande grundelement. Men erfarenheten säger oss att alla, som har försökt bygga socialism, hittills har misslyckats. De har avvikit från demokratins väg av olika skäl. Sovjetunionen hade en konstitution som innehöll alla demokratiska komponenter, men den omsattes inte i verkligheten. Jugoslaviens försök med industriell demokrati övergick i korruption. Drömmen om ett bättre samhälle blev en mardröm i land efter land.

I stället för att drömma om det socialistiska samhället måste vi här och nu diskutera demokratin. Vilka grundelement måste finnas med för att demokratin ska kunna fungera? Alla människor ska kunna delta på jämlika villkor. Vilka ändringar i olika lagar krävs för detta? Hur ska vi förändra vår egen organisation för att den ska kunna fungera demokratiskt i alla lägen? Hur ska informationsvägarna se ut? Hur ska beslutsvägarna se ut? Hur ska förslag spridas underifrån, uppåt och åt sidorna i organisationen? Vilka diskussionsforum behövs? Är nuvarande organisation med kongresser bra? Leder det till väl genomdiskuterade beslut? Det finns många fler frågor att ställa och att diskutera.

Vänsterpartiet bör ta till sin huvuduppgift att utveckla demokratin i teori och praktik. Det är något vi kan göra i dagens samhälle för att förbättra det. Det är också en nödvändig förutsättning för att det postkapitalistiska samhället ska kunna bli ett socialistiskt samhälle.

Vi bör börja med våra egna medlemmar och vår egen organisation för att kunna bli en organisation som inte bara har väl genomarbetade program utan också kan omsätta våra drömmar om ett bättre samhälle i praktiken. Våra demokratiska värderingar ska sitta i rygggraden och vi ska tillämpa dem i alla sammanhang.

Parallellt måste vi naturligtvis verka överallt där våra medlemmar finns. Hur kan vi verka i våra kommunala uppdrag för att öka diskussionen med medborgarna före beslut? Kommunallagen öppnar i dag för många förslag om utökad deltagardemokrati. Demokratiutredningens mycket stora material, 32 småskrifter och 13 forskarvolymer, är en bra källa för inspiration. Med ett systematiskt demokratiarbete kan vi påverka dagens och framtidens samhälle.

Källor

Faktauppgifterna i avsnittet Demokratin i Sverige efter ståndsriksdagens avskaffande är hämtade ur olika artiklar i Rösträtten 80 år och Nordisk familjebok, uppslagsordet riksdag. Inkomstjämförelsen kommer fråm Vad kostade det?

Avsnittet Demokratibegrepp bygger på resonemang i Held, Hermansson och SOU 2000:1. Avsnittet är naturligtvis oerhört komprimerat och ger bara en ytlig bild av begreppen.

Avsnittet Tendenser i tiden – hot och möjligheter bygger på tidningsuppgifter, personlig närvaro vid seminarier samt erfarenheter och kunskaper från mitt arbete vid Vänsterpartiets riksdagskansli.

Analysen i Vänsterpartiets demokratisyn i dag är ett försök att ställa de olika demokratiteorierna i relation till gällande partiprogram.

Avsnittet Vad bör göras? innehåller egna slutsatser, tankar och förslag.

Litteratur

Sassa Buregren: Demokratihandboken. Rabén & Sjögren 2001
David Held: Demokratimodeller. Från klassisk demokrati till demokratisk autonomi. (Andra reviderade och utvidgade upplagan) Daidalos 1997
Jörgen Hermansson: Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern. Doktorsavhandling Uppsala 1984
Lars O Lagerqvist, Ernst Nathorst-Böös: Vad kostade det? Natur och Kultur/LTs förlag Femte reviderade upplagan 2002
Ingemar Lindberg: Den globala kapitalismen – och det nya motståndet. Atlas 2005.
George Orwell: Djurfarmen.
Nordisk familjebok 1916
Rösträtten 80 år. Forskarantologi. Riksbankens jubileumsfond och Justitiedepartementet 2001
SOU 1998:164 Allas frihet. Demokratin möter marknaden.
SOU 1999:74 Demokratin och det gemensamma bästa.
SOU 2000:1 En uthållig demokrati! Demokratiutredningens slutbetänkande
Sveriges konstitutionella urkunder. SNS Förlag 1999
Vänsterpartiets partiprogram antaget av Vänsterpartiets 35:e kongress 19-22 februari 2004

(SOU – Statens Offentliga Utredning)