Den 23 april hölls ett debattforum i Sollentuna angående demokrati och utanförskap med ett speciellt fokus på populistiska högerpartier. Barkat Hussain, kommunfullmäktigeledamot, talade och debatterade för Vänsterpartiets del. Här kan du ladda ner hans inledningsanförande.

KF-DEBATT-070423 uppladd.doc 

I november togs Sollentunas budget för 2007. Tyvärr fick den borgerliga majoriteten igenom sin budget, som är en tämligen blek historia, och där en liten skattesänkning får gå före verksamheternas behov. Nedan finns vänsterpartiets budgetförlag att ladda ner, som innebär satsningar på viktiga verksamheter som bl.a. äldreomsorg och skola.

 

V__nsterpartiets budgetf__rslag 2007.doc 

Den 22:a augusti höll sollentunas samlade opposition (dvs socialdemokraterna, miljöpartiet, sollentunapartiet och vänsterpartiet) en presskonferens där man krävade korten på bordet när det gäller kostnader, att lagligheten i hela projektet granskas och att man inte anställer några nya utförsäljningskonsulter.
Läs mer i den bifogade filen

Denna artikel är i sin första del i huvudsak en sammanfattning av ett par av avsnitten i ”Lik i garderoben?” Kjell E. Johansson tar i sin uppsats ”Två strömningar: Kominterntraditionen och vänstersocialismen” upp ett djupare resonemang kring perioden 1960-, 70- och 80-talen. Den senare delen av artikeln bygger huvudsakligen på en genomgång av protokoll från Vänsterpartiets partistyrelse och dess verkställande utskott.
av Margareta Pettersson

Inledning

Inför Vänsterpartiets kongress 1993 tillsatte partistyrelsen en från partistyrelsen fristående grupp med uppdrag att utarbeta en ”vitbok” om partiets internationella förbindelser med bland andra östdiktaturerna. 1992 kom en första upplaga som senare kompletterades och nytrycktes 1996. Den finns i sin helhet på Vänsterpartiets hemsida och heter ”Lik i garderoben?”.

De två dominerande avsnitten i ”vitboken” är dels ’Den partiinterna debatten’ (Om relationerna till SUKP och andra maktägande ”realsocialistiska” partier) av Lars-Arne Norborg, dels ’VPK och de socialistiska regimerna’ av Kent Lindkvist.

Lars-Arne Norberg fokuserar bland annat på följande frågor:
a) Vad betydde partisprängningen 1929 för uppkomsten av en bestående bindning till Sovjetunionen och SUKP?
b) I vilken utsträckning påverkades relationerna till de statsbärande kommunistiska partierna av partireformationen 1964–67?
c) Hur påverkades samma relationer av nyvänstern och nyleninismen?
d) Hur påverkades synen på de ”realsocialistiska staterna av 70-talets intresseförskjutning från Europa till Tredje världen?
e) Vad betydde önskvärdheten att hålla partiet samlat före och efter APK-utbrytningen 1977 för relationerna till de ”realsocialistiska ” länderna?

Kent Lindkvist behandlar huvudsakligen förbindelserna under VPK-tiden.
Analysgruppen (2005) har bland annat fått i uppdrag ”att gå vidare och fördjupa den kritiska analysen av våra historiska misstag, att ta vid där boken Lik i garderoben? slutade.”

En kort tillbakablick

I februari 1917 sprängdes Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) och redan i maj samma år höll det nybildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV) sin första kongress. Vänsterpartiet räknar sina rötter till detta parti. Det förenande bandet mellan SSV:s medlemmar var en stark reaktion mot den maktkoncentration som ägt rum i SAP. SSV fick en mycket demokratisk struktur, och det fastslogs att ”en majoritet har följaktligen ingen rätt att påtvinga medlemmar sina meningar…”.

Den socialistiska rörelsen var internationell och den svenska socialdemokratin samarbetade med andra partier i Europa. Men de socialdemokratiska partiernas international sprängdes redan 1914 efter stridslinjerna i världskriget. Efter det kom den socialdemokratiska vänstern att hålla ett antal internationella sammankomster i vilka de svenska vänstersocialdemokraterna var aktiva deltagare liksom de ryska bolsjevikerna.

Den svenska vänstern hade varit relativt enig, men oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 splittrade SSV i tre huvudfraktioner: en humanistisk, en vänstersocialistisk och en kommunistisk. Samtliga riktningar inom SSV stödde den ryska revolutionen, men hade olika hållningar till det ryska partiet. SSV beslutade vid sin tredje kongress 1919 att bli medlem i den kommunistiska internationalen. Vid sin fjärde kongress 1921 beslöt man ställa sig bakom Lenins 21 teser och ombilda SSV till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP, (sektion av Kommunistiska Internationalen). Detta gjorde man efter en medlemsomröstning där 4 318 medlemmar röstade för och 2 041 röstat emot. Efter det var partiet en del av en internationell rörelse och underkastad Moskvas politik.

Moskvas politik genomgick flera drastiska förändringar och det var svårt för de svenska medlemmarna att hänga med. Detta ledde till flera splittringar i SKP. Makten koncentrerades alltmer till Komintern och kulmen nåddes 1928. De nya riktlinjerna mötte motstånd i de västeuropeiska kommunistpartierna och SKP sprängdes 1929. Kvar stod då ”1929 års män” som byggt upp det nya kommunistiska ungdomsförbundet och genom sina resor till Moskva hade fått en självklar lojalitet med Sovjetunionen som de såg som proletariatets fosterland. 1929 års män kom att dominera SKP fram till 1960-talet. Komintern upplöstes officiellt i maj 1943. 1947 grundades en ny internationell kommunistisk organisation, Kominform. SKP var inte medlem i den.

Enligt resolutionen om Kominterns upplösning var det inte längre möjligt att ”från något internationellt centrum lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land”. Varje parti blev ett självständigt parti som verkade utifrån de sociala och ekonomiska förutsättningarna i det egna landet. 1944 antog SKP ett program som byggde på det socialdemokratiska programmet från 1920. Man anslöt sig också i stort till det socialdemokratiska ”Arbetarrörelsens efterkrigsprogram”. Sovjetunionens deltagande på västmakternas sida i andra världskriget medförde att den allmänna synen på Sovjetunionen förändrades i Sverige och SKP vann stora framgångar i valen 1944 och 1946. Det kalla kriget bröt den trenden. SKP förlorade i stort sett hela den nyvunna väljarkåren. Samtidigt byggde man upp förbindelser med Östeuropa. Det förekom en lång rad delegationsresor, studieresor, hälsoresor, semesterresor, partiskola i DDR och och Sovjetunionen samt regelbundna officiella kontakter med de så kallade socialistiska regimernas ambassader i Sverige. Det fanns också en rad vänskapsförbund/sällskap som förmedlade en del av SKP:s internationella förbindelser.

Efter Stalins död 1953 skedde en omsvängning i Sovjetunionen och man tog avstånd från en mängd politiska ställningstaganden och det riktas skarp kritik mot övergrepp begångna under Stalintiden. Linjen var att varje kommunistiskt parti skulle utforma sin väg till socialismen. Samtidigt var det stora motsättningar inom den kommunistiska rörelsen mellan de sovetiska, kinesiska och jugoslaviska partierna. Även i Sverige var precis som i dag medlemmarna oense. Det talades om modernister och traditionalister. På SKP:s kongress 1964 valdes C.H.
Hermansson till partiordförande.

VPK-tiden 1960, -70 och -80-talen

I början av 1960-talet växte en ny vänster fram i Sverige, som var kritisk både till socialdemokratin och kommunisterna. Allt detta kom att påverka SKP:s inställning till de internationella relationerna. Många i den nya vänstern hade väckts politiskt av händelserna ute i världen, till exempel avkoloniseringen i Afrika, kampen mot apartheid i USA och Sydafrika samt kriget i Vietnam. Det internationella solidaritetsarbetet utvecklades i fristående organisationer vars medlemmar inte bara var socialister utan även liberaler och politiskt obundna. Den internationella fredsrörelsen, kampen mot atomvapen och det kalla kriget påverkade både vänsterdebatten i stort och gamla och nya medlemmar i SKP.

1964 beslöt SKP att avveckla delar av förbindelserna med de socialistiska regimerna:
” – att förbindelserna med legationerna organiseras på ett annat sätt
– att ej utse särskilda ansvariga för sällskapens verksamhet
– att skolningsverksamheten i Sovjetunionen i nuvarande form upphör
– att semesterresor i partiets regi avvecklas”.

1967 bytte SKP namn till Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och striden mellan de politiska grupperingarna i partiet ökade. 1977 bröt sig en majoritet av de moskvatrogna ur partiet och bildade Arbetarpartiet kommunisterna (APK). Märkligt nog ledde inte det till en uppgörelse med synen på de så kallade socialistiska regimerna. Tvärtom blev det en tävlan mellan de bägge partierna om vem som skulle representera den kommunistiska rörelsen i Sverige. På partistyrelsemötet i juni 1977 underströk Bo Hammar att inget har förändrats eller kommer att förändras. ”VPK vill ytterligare utveckla och fördjupa samarbetet och aktionsgemenskapen mellan alla kommunistiska partier och progressiva rörelser.”

Vilka internationella relationer hade då VPK efter beslutet 1964 och vilka upprätthöll dem? Lite schematiskt kan man se relationerna riktade till tre parter: ’socialistiska regimer’, arbetarklassen i kapitalistiska länder och befrielserörelser i Tredje världen. Var tyngdpunkten i relationerna har legat har varierat. Under 1960-talet prioriterades arbetarklassen i de kapitalistiska länderna och under 1970-talet befrielserörelerna i Tredje världen. Förhållandena under 1980-talet är mer oklara. Förhållandena i Tredje världen utvecklades så att befrielserörelser när de kom till makten blev auktoritära regimer, samtidigt som glasnost och perestrojka väckte hopp om regimen i Sovjetunionen.

Kent Lindkvist gör i sin artikel en sammanställning av vart resorna gick och ser ett förändrat mönster över tiden. 1953 gick 89% av resorna till öst och 11 till väst. 1963 är fördelningen 50/50. 1973 går 25% av resorna till syd, 17% till öst och 58% till väst. 1983 har man återupptagit förbindelserna med Kina och då går 33% till öst, 53% till väst och 14% till syd.

Efter 1964 förekom ingen organiserad skolning i Moskva eller DDR (Östtyskland). Hösten 1964 köpte partiet Syninge kursgård utanför Norrtälje och där bedrev man egen studieverksamhet. Relationer med andra partier fanns på flera olika nivåer och av olika anledningar. En var markeringar i den politiska kampen som fanns inom den kommunistiska rörelsen. Förbindelserna med Rumänien är ett exempel på detta.

Utbyte av hälsningar i samband med kongresser förekom med ett stort antal partier i hela världen. DDR och Sovjetunionen dominerade men utbyte fanns med alla östambassader i Stockholm och mestadels på initiativ från dem. Valet mellan att delta i en kongress eller att skicka telegram berodde ibland på politiska markeringar, men oftare på ekonomiska villkor. De stora statsbärande partierna stod ofta för både resa och uppehälle.

Vid kongressen 1978 markerades att partiet hade ett gott samarbete med de kommunistiska partierna i de så kallade socialistiska länderna. På kongressen 1981 ställdes krav på att partiet ska bryta förbindelserna med de statsbärande partierna. Detta går inte igenom, men ett demokratimanifest antas samtidigt som fastslår att det i de ’socialistiska länderna’ finns ”exempel på auktoritär maktutövning, byråkratism och rättsövergrepp, vilka i sin tur grundar sig på allvarliga och systematiska inskränkningar av folkets demokratiska fri- och rättigheter”.

Kinas kommunistiska parti bröt förbindelserna med SKP 1964 och återupptog dem på egen begäran i samband med VPK:s kongress 1981. VPK bröt dem igen efter massakern på Himmelska fridens torg i juni 1989.

Även (Nord)Koreas arbetarparti var angeläget om att ha förbindelser med VPK och kom med ständiga inbjudningar. Partidelegationer åkte också till Nordkorea under 1980-talet.

De som upprätthöll de internationella förbindelserna var medlemmar av den centrala partiledningen något som delvis var en följd av principen ett land-ett parti som var en del av 1964 års linje. Lokalorganisationer och distrikt hade inga egna relationer. Dess medlemmar var ibland medlemmar i något vänskapsförbund eller organisation till stöd för befrielserörelser i Tredje världen. De internationella frågorna var inte prioriterade i dagsarbetet. Krav på att förbindelserna med de statsbärande partierna skulle upphöra kom från en del av partimedlemmarna men partiledningen motsatte sig detta.

Kent Lindkvist gör i sin artikel en genomgång av hur relationerna var mellan VPK och de så kallade socialistiska regimerna i och utanför Europa. Werner Schmidt har i sin bok ”Antikommunism och kommunism under det korta nittonhundratalet” speciellt studerat relationerna till DDR. Forum för levande historia har 2005 gett ut en antologi ”Kommunismens ansikten” som är intressant att läsa för att förstå, inte försvara, varför VPK uppehöll relationer med statsbärande kommunistiska partier ända in i det sista.

Kent Lindkvist menar att den linje för internationella förbindelse som VPK valde (en svensk kommunistisk linje inom ramen för den kommunistiska världsrörelen) otvivelaktigen hade en rad likheter med den svenska socialdemokratins aktiva utrikespolitik. Ett litet kommunistiskt parti har uppträtt som ”moralisk stormakt” gentemot andra kommunistiska partier och värderat dem efter graden av demokrati, fri- och rättigheter och reformkommunistiska insatser av skilda slag.

Efter kommunismens fall i Östeuropa

1990 bytte VPK namn till Vänsterpartiet. Detta skedde med minsta möjliga marginal 136–133. Efter kommunismens fall i Östeuropa 1989–91 nollställde Vänsterpartiet sina internationella förbindelser och behöll till att börja med bara relationerna till de nordiska vänsterpartierna och partier i Baltikum, som man stött under de baltiska staternas frigörelseprocess från Sovjetunionen. En genomgång av Vänsterpartiets protokoll från partistyrelse och verkställande utskott (VU) 1990–2004 visar att de internationella frågorna förekom mycket sparsamt på sammanträdena för att öka i frekvens under slutet av 1990-talet, speciellt på VU.

Grundlinjer för Vänsterpartiets internationella relationer

På partistyrelsemötet 13–14 april 1991 antogs enhälligt ’Grundlinjer för Vänsterpartiets internationella relationer’. I inledningen slog man fast två saker:

”Vänsterpartiet är ett internationalistiskt parti. Internationell solidaritet och samarbete är en grundläggande beståndsdel i vårt partis politiska teori och praktik. De avgörande frågeställningarna i vår tid kan inte lösas nationellt – utan kräver gemensamt arbete över nationella gränser och mellan kontinenter.

Vänsterpartiet vill utveckla kontakter och samarbete med olika partier, organisationer och rörelser som arbetar för demokrati, ekonomisk och social rättvisa, jämställdhet mellan kvinnor och män, en livskraftig miljö och internationell solidaritet.”

I grundlinjerna klargörs också följande saker:

”Vårt internationella samarbete byggs inte upp kring en viss sorts partier och rörelser. Vi vill samarbeta med alla krafter som strävar i samma riktning. Det kan handla om såväl partier som fackliga organisationer och olika typer av folkliga rörelser.
………..
Betydelsefullt är dessutom hur pass konkret samarbetet kan utvecklas. Gemensamma ställningstaganden i skrift måste kunna följas av gemensam handling.”

Man bestämmer sig för att rikta in arbetet på fyra huvudområden för våra framtida internationella relationer.
a) Intensifiering av samarbetet med den nordiska vänstern
Här pekar man särskilt ut Socialistiskt Folkeparti i Danmark, Sosialistisk Venstreparti i Norge, Vänsterförbundet i Finland och Folkalliansen på Island.
b) Konkreta kontakter och samarbete i Östersjöregionen
Man konstaterar att ”De stora förändringarna i Östeuropa möjliggör en ny form av samarbete mellan röda och gröna krafter i Östersjöregionen”
c) Utvecklad kontakt med progressiva krafter i Europa
Där skriver man bland annat ”Samarbete, kontakt och informationsutbyte med ”euro-vänstern” och andra radikala krafter i EG-parlamentet spelar en viktig roll för att skaffa korrekt information om vad som sker i bygget av EG-unionen.”
d) Solidaritet med radikala rörelser i tredje världen
Där tar man bland annat upp den växande Nord-Syd-konflikten och de globala miljöproblemen och konstaterar: ”De redan starka förbindelserna med olika befrielserörelser och radikala krafter i tredje världen måste fortsätta att utvecklas och breddas till att omfatta fler.”
Dokumentet slår på slutet fast att ”Det internationella samarbetet är inte bara partiledningens – utan hela partiets angelägenhet.” Längre fram kartlägger jag hur arbetet utvecklades utifrån detta dokument.

Det internationella arbetet

Valet 1991 blev ett stort bakslag för Vänsterpartiet. Antalet riksdagsmandat minskade från 21 till 16. Detta innebar en kraftigt försämrad ekonomi eftersom riksdagspartierna är beroende av det statliga partistödet. Det blev nödvändigt med personalnedskärningar och tjänsten som internationell sekreterare försvann tillfälligt. Det var många som sökte kontakt med oss. Men ofta tackade man nej till inbjudningar. Motiven för detta finns oftast inte angivna i protokollen. Mycket av det dagliga arbetet och besluten hänsköts till sekretariatet under hela perioden.

På kongressen 1993, då Gudrun Schyman valdes till partiordförande, togs ett uttalande om Vänsterpartiets internationella relationer som bekräftar PS-beslutet från 1991. I uttalandet understryks vikten av att undvika det förgångnas misstag. Trots detta accepterar verkställande utskottet i februari 1993 en inbjudan från Kinas ambassad och bestämmer att partisekreteraren ska representera Vänsterpartiet. Detta visar hur svårt det är att gå från ord till handling.

18 februari 1994 fanns punkten internationella kontakter på verkställande utskottets dagordning och man beslöt ”Att internationella partikontakter under våren i första hand inriktas på arbetet i New left forum och det nordiska samarbetet och att det i övrigt är de politiska sakfrågorna, där vi har gemensamma intressen, som avgör vårt engagemang.”

I april 1996 anställde partiet en sekreterare på heltid för internationella och biståndsfrågor och på partistyrelsemötet den 6–7 september diskuterades ”Förslag till principer för våra kontakter med andra organisationer och partier internationellt”. Detta förslag som var indelat i tre punkter – samtal, information och aktivt samarbete – antogs också. Det innebar 1. Samtal: ”Alla som vill besöka och tala med oss tar vi emot, även om vi inte har så mycket gemensamt.” 2. Information: Vi ska ha kontakter med olika rörelser och partier för att hålla oss informerade och därför åker vi på konferenser och möten, men VU måste fatta beslut om vi ska besöka ett partis kongress. 3. Aktivt samarbete: ”De vi samarbetar med ska stå oss nära ideologiskt. Det innebär att vi i princip har samma syn på demokrati-, klass-, köns- och miljöfrågor. …… Vi skall ha syften som leder oss framåt och leder till konkret politik. ….. varje samarbete ska ske mellan parter på rätt nivå.”

Inriktningen i stort ligger fast under den undersökta perioden, även om organisationen av arbetet förändras, som jag beskriver längre fram. Successivt bygger man upp ett kontaktnät med huvudsakligen partier i Europa, men också utanför. Då är det ofta förknippat med solidaritetsarbete till exempel med Palestina, Sydafrika och organisationer i Latinamerika.

Intensifiering av samarbetet med den nordiska vänstern

Inom ramen för arbetet i Nordiska Rådet hade ett samarbete vuxit fram mellan de nordiska vänsterpartierna och man hade också fört fram tankar om att bilda ett nordiskt vänsterparti. Detta samarbete förstärks under den undersökta perioden.
Nordiska Rådet är ett samarbete mellan de nordiska länderna. I Nordiska Rådet sitter riksdagsledamöter från respektive land. Liksom kanslistödet till riksdagspartierna ökar under perioden så byggs det också upp ett kanslistöd för Nordiska Rådet. Vänstergruppen kan anställa en gemensam sekreterare 1991. Samarbetet är organiserat och regelbundet och utvecklas successivt.

2003 bildas en gemensam organisation Nordic Green Left Alliance (NGLA). Grundarpartier är Socialistiskt Folkeparti (Danmark), Vänsterförbundet (Finland), Sosialistiskt Venstreparti (Norge) och Vänsterpartiet (Sverige). NGLA antar stadgar och politisk plattform som godkänns av partistyrelsen 9 maj respektive 17 oktober 2003. Efter det förekommer att NGLA skickar en gemensam representant till andra partiers kongresser.

En av orsakerna till att samarbetet övergår från ett visserligen formellt men ändå fritt samarbete mellan partierna till att ta form av en allians som kan uppträda gemensamt utåt är utvecklingen inom EU. EU förutsätter att det bildas europeiska partier eller allianser. De nordiska partiernas bedömning har då varit att en sådan struktur kräver mer av samsyn i de grundläggande politiska värderingarna än vad som nu finns inom den samlade europeiska vänstern.

I den politiska plattformen finns sex punkter. NGLA vill öka det demokratiska ansvartagandet och deltagandet i politiken, ha en ny internationell världsordning, ha ett samhälle med jämställdhet mellan könen, ha ett samhälle som vilar på social omtanke. NGLA är visserligen en nordisk allians men samtidigt internationalistisk. Det är en grön allians och en vänsterallians som försvarar demokrati och mänskliga rättigheter. NGLA fördömer det totalitära, odemokratiska system som fanns i Sovjetunionen och andra stater, som hävdade att de var socialistiska. Socialism betyder att demokrati utvidgas till alla sektorer i samhället, ett samhälle där frihet för var och en är en förutsättning för allas frihet.

Konkreta kontakter och samarbete i Östersjöregionen

Här kan jag inte finna belägg i protokollen för att detta har tillhört de prioriterade frågorna. Men man deltar i konferenser och bjuder till exempel in representanter till egna konferenser. Kontakter har funnits både med partier i de baltiska staterna och Polen samt med PDS som ju har uppstått ur resterna av det forna statsbärande partiet i Östtyskland. Man betonar att man vill samarbeta med gröna partier och vänsterpartier. Samarbetet har inte haft en fast struktur.

Utvecklad kontakt med progressiva krafter i Europa

1993 dyker Forum för ny vänster i Europa upp i protokollen, men det har pågått ett tankeutbyte med seminarier innan dess. 20–22 november 1992 hålls det tredje mötet med FORUM OF NEW LEFT FORCES IN EUROPE. Namnet på samarbetet varierar till att börja med, men bestäms till New European Left Forum (NELF) och från december 1993 är Vänsterpartiet medlem liksom Socialistisk Folkeparti, Vänsterförbundet i Finland, Sosialistisk Venstreparti och en rad andra partier och rörelser i Europa. Man turas om att vara värdar för seminarier i olika aktuella ämnen. Många EG/EU-länder är representerade i NELF och arbetet blir ibland EU-centrerat. På de gemensamma mötena utbyter man dels erfarenheter från varandras länder, dels diskuterar man någon aktuell politisk fråga. Ett särskilt kvinnoforum bildas också inom NELF. Men av ”Utvärdering av Stockholmskonferensen och framtiden för NELF” som behandlades av partiets verkställande utskott 8 november 2000 framgår att de senaste åren inte varit bra. Det har varit uppslitande diskussioner om vem som ska få vara med och inte och frågan ställs om det är en meningsfull organisation.

Utanför NELF har vi haft en rad kontakter med Europeiska partier. Dessa har dels skett inom EU-samarbetet, men det har också förekommit utbyte med enskilda partier t.ex. franska kommunistpartiet. I och med det svenska medlemskapet i EU blev vi tvungna att välja samarbetspartier i EU-parlamentet. Systemet bygger på att man måste ingå i en partigrupp för att få kanslistöd. Där ingår vi i GUE/NGL (Europeiska förenade vänstern/Nordisk grön vänster) men är inte politiskt bundna av några gemensamma beslut. Även grupptillhörigheten i Europarådet har diskuterats. I det parlamentariska samarbetet handlar det ofta om svåra avvägningar speciellt som spännvidden inom den europeiska vänstern är stor. För att kunna delta i en grupp tvingas man ibland acceptera att finnas i samma grupp som ett eller flera partier man inte känner någon större samhörighet med.

Maj 2004 bildades Party of the European Left (EL). I det ingår en rad partier som också är medlemmar i NELF. Av handlingar till partiets verkställande utskott den 26 november 2004 framgår att NGLA rekommenderar sina medlemmar att inte bli medlemmar eller observatörer i EL. Anledningen till detta är att EL är en partibildning med nationella partier som medlemmar däribland allt fler kommunistiska partier i östra Europa. Några av dem delar inte de nordiska partiernas värderingar och politiska praktik. Vänsterpartiet har fattat beslut om att inte bli medlem eller observatör i EL. GUE/NGL och EL har klargjort att de är två olika organisationer oberoende av varandra.

Solidaritet med radikala rörelser i tredje världen

Vänsterpartiet har hela tiden bedrivit solidaritetsarbete främst i Mellanöstern, Latinamerika och Södra Afrika. Vänsterpartiet har en internationell solidaritetsfond till vilken det sker regelbundna insamlingar. Under första hälften av 1990-talet har bidrag gått till Kuba, Sandinisterna i Nicaragua, Flyktingar i Kurdistan, Palestina, ANC i Sydafrika, Filippinska motståndsrörelsen, Östtimorkommittén, Kurdiskt informationskontor, FMLN:s (El Salvador) demokratikampanj, men från 1995 bedrivs biståndsarbetet huvudsakligen via det nybildade Vänsterns Solidaritetsforum (VSF). I december 2001 beslöt PS att ändra namnet till Vänsterns Internationella Forum (VIF) för att det inte ska kunna förväxlas med Vänsterns Studentförbund. VIF är Vänsterpartiets organ för biståndsverksamhet samt opinionsbildning och information i biståndsfrågor, fredsfrågor och internationella säkerhetsfrågor.

Det svenska biståndet genom Sida ändrades genom ett riksdagsbeslut 1995 så att visst bistånd ges via partianknutna organisationer till demokratiuppbyggnad i u-länder och länder i Central- och Östeuropa. För att kunna ta del av detta Sida-anslag fordrades att en fristående organisation bildades. VIF har en egen styrelse, egna stadgar och ett stort ekonomiskt anslag att förvalta. VIF är ansvarigt inför partistyrelsen och avger årliga rapporter om sin verksamhet och redovisar planerade projekt. Det var en trevande början. Det internationella solidaritetsarbetet förändrades på kort tid från att röra sig om små projekt och sammanlagt uppemot 100 000 kronor när insamlingsarbetet gick som bäst till över 1 miljon kronor om året. Till att börja med ansvarade VSF/VIF för Vänsterpartiets internationella solidaritetsfond, men numera har man gjort ordentlig boskillnad mellan partiets arbete och VIF:s arbete.

Enligt stadgarna ska VIF arbeta med projekt som syftar till att minska klyftorna mellan fattiga och rika länder, minska klyftorna mellan klasser, stärka kvinnors möjligheter, främja en ekologisk hållbar utveckling, bekämpa förtryck och utsugning och könsdiskriminering, öka respekten för demokratiska och mänskliga fri- och rättigheter samt stärka demokratiseringsprocesser. Projekten granskas av Sida. VSF/VIF har satsat på långsiktiga projekt. Samarbete finns om projekten med partiföreningar och andra organisationer. Några av länderna där det funnits eller finns projekt är El Salvador, Guatemala, Colombia, Kuba, Sydafrika, Polisario/Västsahara, Turkiet (kurdiskt parti), Palestina, Östtimor och Polen. De organisationer som mottagit stöd har funnits med bland inbjudna gäster till partiets kongresser under senare år.

Sida utfärdar riktlinjer för stödet. Dessa är åtminstone sedan 2002 utformade på ett sådant sätt att projekt riktade mot Kuba, där kommunistpartiet är motpart, inte godkänns.

Vänsterpartiet har under perioden deltagit i en rad internationella konferenser om kvinnors rättigheter och sociala frågor.

Kuba – en tvistefråga

För det mesta har det rått enighet i partistyrelse och VU om vilka partier som är lämpliga samarbetspartner. Även om det finns fler partier som har skärskådats så utgör relationerna till Kuba ett undantag. Relationerna med Kuba har varit föremål för många och uppslitande diskussioner.

När Batista-diktaruren störtades 1959 efter ett par års gerillakrig gick en dröm i uppfyllelse och födde hopp om en bättre värld bland många förtryckta inte minst i Latinamerika. Kuba har varit ett föredöme för många befrielserörelser. Under de första årtiondena alfabetiserade man befolkningen och byggde ut utbildningsväsendet samt hälso- och sjukvården så att de nådde en hög standard. VPK gav sitt stöd till den kubanska revolutionen. Kuba har sedan 1959 stått under hårt tryck från USA. Kuba stöddes av Sovjetunionen. Efter kommunismens fall i Östeuropa intensifierade USA sin blockad mot Kuba och det kubanska folket utsattes för mycket stora påfrestningar.

Under 1990-talet omprövade Vänsterpartiet sina internationella relationer och skärskådade de organisationer/partier man gav sitt stöd eller samarbetade med utifrån hur de förhöll sig till demokrati och mänskliga rättigheter inte bara i teori utan även i praktik. Under de första åren på 1990-talet gav Vänsterpartiets internationella stödfond ekonomiskt stöd bland annat till medicin och olja till Kuba, men från 1994 tas alltid kritik vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter upp i de kontakter man har med det kubanska kommunistpartiet. Juni 1996 skriver Lars Ohly och Gudrun Schyman bland annat: ”Samtidigt som Vänsterpartiet stöder Kubas rätt till självbestämmande ställer vi krav på utvecklande av demokrati, öppenhet och respekt för mänskliga rättigheter. Det är uppenbart att den kubanska regimen fängslat människor enbart på grund av deras åsikter. Avsaknaden av organisations- och yttrandefrihet utvecklar angiverisystem och misstänksamhet. …. Särskilt allvarlig är den brist på tolerans mot minoriteter som är ett genomgående drag i det kubanska samhället. Bristen på respekt för homosexuellas rättigheter ställer Kuba i skamvrån.”. I augusti 1996 tackar Lars Ohly nej till en inbjudan att besöka Kuba.

Diskussionerna kring Kuba fortsätter. Flera medlemmar i partiet anser att Kuba har möjlighet att utvecklas till en demokrati, men att främst USA:s blockad förhindrar detta. 28 april 1997 fattar partiets verkställande utskott beslut om att försöka få till stånd ett besök på Kuba. Vänsterpartiet står för kostnaderna och man vill träffa representanter för människorättsorganisationer och oppositionella grupper förutom företrädare för den kubanska regimen. Resan blev av 16–26 augusti 1997 (skriftlig rapport finns från besöket). I rapporten beskrivs bland annat den negativa materiella utvecklingen och de växande klyftorna på grund av dollarekonomin liksom bristerna i demokrati och mänskliga rättigheter. Men också att ”oppositionen som man träffade underströk vikten av mer kontakter och man ansåg att det var bra att vi besökte landet och förde diskussioner med den politiska ledningen.” Rapporten slutar med nio rekommendationer varav en är fortsatta och utökade kontakter mellan Vänsterpartiet och olika delar av det kubanska samhället och en annan är att det Kuba-seminarium som Vänsterns solidaritetsfond fattat beslut om bör hållas.

Detta seminarium äger rum den 17–18 april 1999. Det är emellertid ifrågasatt bland partimedlemmar som menar att Kuba är en diktatur. Redaktören för partiets tidning Vänsterpress vill till exempel inte ta in en rapport om seminariet. 22 mars 2000 ger VU klarsignal för ett svarsbesök från VSF till Kuba 2000. Men resan ställs in i sista stund efter att krav ställts från ett par deltagare om att få träffa oberoende journalister (som regimen uppfattade som dissidenter). Kubas ambassad accepterar inte att ett sådant möte ingår när Kuba står som värd. VU beslöt 20 oktober samma år att tacka nej till inbjudan att delta i solidaritetsmöte på Kuba.

Trots beslutet att inte skicka en officiell delegation sommaren 2000 reste en del av de ursprungliga deltagarna till Kuba som privatpersoner. Det hela ledde till flera diskussioner i partistyrelsen och dess VU. Kubapolitiken var uppe till beslut på partistyrelsemötet den 4 maj 2001. Till underlag fanns bland annat Amnestyrapport för 2000 och rapporten från besöket 1997. Man beslutar att fortsätta ha kontakter med alla inklusive kommunistpartiet, att vår syn på demokrati, demokratiska fri- och rättigheter och mänskliga rättigheter ska framföras i alla kontakter samt uppmanar VSF fortsätta utveckla Kuba-projektet med inriktning på demokratiska fri- och rättigheter.

Efter det syns inga större spår av Kuba i protokollen förrän 16 april 2004 då partistyrelsen efter en lång diskussion antar ett Kuba-uttalande som riktar sig mot både USA och den kubanska regeringen. Vänsterpartiet kräver ”att Kuba förändrar den lagstiftning som underlättar fängslande av politiska motståndare genom kriminalisering av legitimt utövande av grundläggande rättigheter, att alla som hålls fängslade för politiska brott skall garanteras en rättvis rättegång samt omedelbart få tillgång till en advokat enligt sitt eget val, att Kuba omedelbart avskaffar dödsstraffet.” Uttalande är emellertid inte enhälligt.

Avslutande kommentar

Min genomgång av protokollen visar att Vänsterpartiet har hållit sig till den kurs man stakade ut 1991. Det närmaste samarbetet med andra partier är mellan de nordiska vänsterpartierna. Ett samarbete som fördjupas under perioden. Därnäst kommer samarbetet med andra europeiska vänsterpartier inom NELF. Flera av dessa partier finns också i GUE/NGL. Där är samarbetet ibland mer av praktisk än politisk karaktär. Det finns flera olika meningar företrädda i de europeiska samarbetsorganisationerna för progressiva krafter, vilket gör att de ibland mer blir fora för utbyte av åsikter och diskussion än för gemensam handling.

Samarbetet i Östersjöregionen har av protokollen att döma inte utvecklats så som man önskade. De gemensamma miljöfrågorna är ju av stor betydelse. NGLA kan i framtiden bli en organisation också för detta.

Varje samarbete har föregåtts av analyser av respektive parti eller organisation av hur de ser på demokrati samt medborgerliga och mänskliga rättigheter. Nära samarbete har bara ingåtts med dem som delar Vänsterpartiets syn på dessa frågor, som de finns formulerade i vårt partiprogram. Eftersom var och en som är medlem i Vänsterpartiet inte är mer än människa så förekommer det enstaka felsteg, men öppenheten i Vänsterpartiet är så stor att de blir påtalade, diskuterade och i relevanta fall rättade.

Vänsterpartiet har bedrivit ett omfattande solidaritetsarbete genom VSF/VIF. Där är utgångspunkten att de organisationer man arbetar med vill utveckla demokrati, jämställdhet mellan könen och andra mänskliga rättigheter. Där saknas alltså kraven att organisationerna är bra på detta. I detta arbete har VIF/VSF haft samarbete med enskilda partiföreningar och andra organisationer.

Kuba har inte varit något prioriterat land när det gäller internationellt utbyte under 1990-talet, men det har varit svårt för partiet att enas kring att bryta med det kubanska kommunistpartiet trots att parallellen till Sovjetunionen och de forna regimerna i Östeuropa är så tydlig. Det har under hela perioden stått klart att det saknats demokrati, medborgerliga och mänskliga rättigheter. Samma man har suttit vid makten i nästan 50 år! Man har sammanblandat solidaritet med det kubanska folket med solidaritet med den kubanska regimen. USA:s blockad mot Kuba måste upphöra. Vänsterpartiet ska naturligtvis driva på så att Sverige och EU agerar för detta. USA kan inte tillåtas utöva makt över andra folk, men det är en annan fråga. Vi måste vara tydliga i våra internationella relationer. När övergår det som började som något löftesrikt till att bli ett misslyckat projekt? Det är viktigt att vara konsekvent i synen på demokratin.

Det sägs ibland att Vänsterpartiet bär på en sovjetisk ryggsäck, men faktum är att vi alla lever i en värld som bara delvis är demokratiserad. Det kapitalistiska samhället har gett oss alla en ryggsäck med odemokrati i arvedel. Grundbulten i socialismen är emellertid demokrati. Demokratin kan inte ersättas av materiella framsteg. Ändamålet kan inte helga medlen. Varken upplyst despoti eller konsensusdiktatur är släkt med socialism. Det är viktigt att alla medlemmar lär sig att se skillnaden, vilket inte alltid är lätt när man är mitt i ett historiskt skeende.

Till slut – Vänsterpartiet är ett parlamentariskt parti i Sverige och EU. Det är ett internationalistiskt parti. Det betyder att vi fattar våra politiska beslut i ett internationellt perspektiv. Därför är det viktigt att ha goda omvärldskunskaper och kontakter. De beslut Vänsterpartiet fattar får inte skada människor i andra länder. Vänsterpartiets huvuduppgift är emellertid det politiska arbetet i Sverige och EU. Varje människa ska bestämma i sitt land och över sin framtid.

Källor:

Avsnitten ”En kort tillbakablick” och ”VPK-tiden 1960, -70 och -80 talen” bygger huvudsakligen på vitboken Lik i garderoben? och avsnittet ”Efter kommunismens fall i Östeuropa” är baserat på genomgång av protokoll från partistyrelsen och dess verkställande utskott åren 1990–2004 samt kongressmaterial.

Litteratur:

Lars-Arne Norborg, Sven-Eric Liedman, Kent Lindkvist & Ulf Nymark: Lik i garderoben? Vänsterpartiet 1992 & 1996.
Werner Schmidt: Antikommunism och kommunism under det korta 1900-talet. Nordic Academic Press 2002.
Anu Mai Köll (red.): Kommunismens ansikten. Symposion 2005.
Hans Arvidsson & Ingemar Andersson: Läsebok för vänstern: Den långa marschen bort från Komintern. Artikel i Socialistisk debatt Nummer 6 1994.
På tröskeln till i morgon. Studier för politiskt arbete. Vänsterpartiet 2000.
Bo Hammar: Ett långt farväl till kommunismen. Brombergs 1992.
Jörn Svensson: Framåt och aldrig glömma. En politisk memoar. Carlssons 1993.
Sten O. Karlsson: Det intelligenta samhället. En omtolkning av socialdemokraternas idéhistoria. Carlssons 2001.
Donald Sassoon: Hundra år av socialism. Vänstern i Europa under 1900-talet. Atlas 2002.
Göran Therborn: Europa, det moderna. Samhällen i öst och väst, syd och nord 1945–2000. Carlssons 1996.

Min tes är att demokratin är själva kärnan i socialismen. Demokrati förutsätter att det finns medborgerliga och mänskliga rättigheter. Om demokratin ska kunna fungera krävs jämlika villkor mellan människor oavsett klass, kön och etniskt ursprung. Jämlika villkor förutsätter att de ekonomiska villkoren är sådana att ingen utifrån sin ekonomiska status kan få makt över andra människor. Därav följer att socialister är systemkritiska och strävar efter ekonomisk demokrati. Det ekonomiska systemet är alltså underordnat demokrati och mänskliga rättigheter. Min andra tes är att demokrati kan utvecklas och praktiseras under kapitalismen och att Vänsterpartiet har ett särskilt ansvar för att detta sker just utifrån att demokratin är grundbulten i socialismen. Det är också en nödvändig förutsättning för att det postkapitalistiska samhället ska kunna bli ett socialistiskt samhälle.

”Demokratins moraliska grundvalar:
Vi har valt en moralisk grund till försvar för demokratin. Den bygger på en övertygelse om att alla människor har lika värde. Till skillnad från varje annan idé om samhällets organisation accepterar och utgår demokratin från att vi är olika och ska så få vara. Vi ska inte behöva göras om. Det viktigaste ordet i demokratin stavas varken ”jag” eller ”du” utan ”vi” – ömsesidigt beroende av varandra och förpliktigade att lösa våra konflikter fredligt, demokratiskt.
Det är av största vikt att förstärka medborgarnas egen demokratiska värdegrund – medborgarandan – och att inom den ramen skapa största möjliga utrymme för dem att gemensamt styra sig själva. Medborgaranda bygger på vissa karaktärsegenskaper som medborgarna kan odla och träna, exempelvis kritisk rationalism (vilja att sätta sig in i olika frågor, ifrågasätta och förstå hur andra resonerar etc.), laglydighet (skyldighet att följa lagar) och solidaritet (oegennyttig hållning till medmänniskor, empati).”
Demokratiutredningens slutbetänkande: En uthållig demokrati! SOU 2000:1 sid. 240-241.

Demokrati kommer från det grekiska ordet demokratia som är en sammansättning av orden demos (folk) och kratos (välde, styre). Demokrati är alltså folkstyre i motsats till monarkiska envälden och aristokratier. Men demokrati är inte ett entydigt begrepp. Det finns en rad frågor:

1. Vilka ska betraktas som ”folket”?
2. På vilket sätt ska ”folket” delta?
3. På vilka områden ska det råda demokrati?

Det finns många fler frågor man kan ställa och svaren är olika under historiens gång och även i dag beroende på var man befinner sig geografiskt på jorden och var
man står politiskt. Demokrati är ett honnörsord i Sverige, men det finns ingen gemensam definition av vad demokrati är. I den här uppsatsen tänker jag problematisera begreppet och utan att på något vis vara heltäckande beröra några aktuella demokratisyner som kan vara relevanta för att analysera Vänsterpartiets demokratisyn och föra vårt arbete för att utveckla demokratin framåt.

I slutet av uppsatsen redovisar jag vilka källor jag använt. Den som vill ta del av spännande och utförliga beskrivningar av de resonemang jag berör rekommenderar jag att läsa de böckerna.

Demokrati på olika nivåer

I ett genomdemokratiserat samhälle är det demokrati på alla nivåer; i familjen, i skolan, på arbetsplatsen, i kommunen, nationellt och i olika sammanslutningar där Sverige deltar. Medborgarbegreppet, d.v.s. vilka som är ”folket”, varierar naturligtvis mellan de olika nivåerna. I familjen är det familjemedlemmarna t.ex. och eftersom demokrati i modern mening bygger på allas lika och okränkbara värde har alla oavsett ålder, kön, etnicitet o.s.v. lika rätt att göra sin röst hörd. Men historiskt sett var det bara fria män över en viss ålder och som hade egendom eller förmögenhet som sågs som medborgare. Ur det perspektivet finns det ingen lång demokratisk tradition i Sverige. Tvärtom har vi en lång tradition av myndighetsutövning och underkastelse.

Inte heller i dag tas det för självklart i skolan och i kommunen att barn och ungdomar ska få göra sin mening hörd trots att FN:s konvention om barnets rättigheter säger att ”Barnet har rätt att uttrycka sin mening i alla frågor som berör det.”

I fortsättningen kommer jag att främst behandla demokratin som statsskick.

Demokratin i Sverige efter ståndsriksdagens avskaffande 1866

1866 infördes tvåkammarriksdagen i Sverige. Första kammaren valdes indirekt av landstinget och de städer som inte ingick i något landsting. Valbara var de män som fyllt 35 år och hade fastighet som de ägt i minst 3 år. Den skulle dessutom vara taxerad till minst 50 000:- . Valbar var också en man som skattat för en inkomst på minst 3 000:- de senaste tre åren. Så snart valbarheten upphörde fick man lämna uppdraget. Som jämförelse kan sägas att en industriarbetare tjänade 1:50 om dagen. Det var alltså en ytterst begränsad krets som var valbar. Man har beräknat att drygt 6 000 av hela landets befolkning hade möjlighet att bli valda.

Andra kammaren valdes genom direkta val av och bland män som fyllt 24 år och hade en inkomst om minst 800:- som de betalat skatt för. 1866 års riksdagsordning gav rösträtt åt fem procent av Sveriges folk. Detta motsvarar 21 % av alla myndiga män. Kvinnor och egendomslösa män sågs inte som medborgare. De var inte en del av ”folket”.

I kommunalvalen fanns det dels åldersgräns, dels var rösträtten graderad efter förmögenhet och inkomst. De förmögna kunde förfoga över flera hundra röster.
Man såg på kommunen som ett aktiebolag och även bolag hade rösträtt i kommunen. Den graderade rösträtten gjorde att det fanns kommuner där en person hade en majoritet av rösterna. 1910 infördes en 40-gradig skala.

1862 års kommunalförordningar skilde inte på män och kvinnor när det gällde rösträtt. Allt enligt principen att den som betalar också ska vara med och bestämma. Men den gifta kvinnan stod under mannens målsmanskap och fick inte rösta i kommunala val. Kvinnor var inte heller valbara före 1889, då reglerna ändrades och de kunde väljas till bl.a. fattigvårdsstyrelse och folkskolestyrelse.

De som har makt vill sällan släppa den. Varje maktförskjutning är beroende av förändringar i samhället och krav på inflytande för nya grupper. Ståndsriksdagen försvann därför att det kom nya yrkesgrupper som inte rymdes inom något av stånden. Under senare delen av 1800-talet växte arbetarskarorna i städerna och socialismen gjorde sitt intåg. Kvinnorna blev yrkesverksamma. Kampen för allas rösträtt började. 1907-1909 genomfördes en omfattande rösträttsreform så att alla män som fyllt 24 år fick rösträtt till riksdagen om de hade betalat sin skatt och inte var beroende av fattigvården.

I december 1918 beslöt riksdagen om allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. I valet 1921 valdes fyra kvinnor in i andra kammaren och en i första. Ännu 1970 var bara 14 % i riksdagen kvinnor. En förklaring till detta är att männen höll greppet över partierna och det var ju dessa som tog fram listorna inför valen.

Kvinnor hade inte heller samma medborgerliga rättigheter som män eftersom de inte hade tillträde till högre statliga tjänster. Först 1938 förbjöds arbetsgivare att avskeda kvinnor som gifte sig och/eller väntade barn.

1970 avskaffades den konserverande Första kammaren och enkammarriksdag infördes.

Högern kämpade i det längsta mot att alla skulle få rösträtt och rätt att bli valda till riksdagen och till kommunala uppdrag, men vek sig för det starka folkliga trycket i slutändan. Man var rädd för att bli fråntagen all makt. Arbetarna var ju i klar majoritet i befolkningen. Men rösträttens införande medförde inte någon revolution. Valdeltagandet var till att börja med lågt och många arbetare valde att rösta på ett icke-socialistiskt parti.

Demokratibegrepp

Betydelsen av olika politiska begrepp är ofta svårfångad. Men eftersom konsten att styra ett samhälle har varit av intresse så länge som det har funnits människor som levt tillsammans så har det både funnits praktik och teori. Under årtusendena har man diskuterat om det är bäst att en man styr (monarki eller annan form av envälde), att ett fåtal styr (aristokrati) eller att alla deltar i styret (demokrati). Redan Aristoteles gjorde denna indelning och såg deras former av vanstyre som tyranni, oligarki resp. pöbelvälde. Viktigt att komma ihåg är att historiskt var folket = egendomsägande män. Styrandet av staten var mannens område. Kvinnans område var hemmet.

Genom historien finns det exempel på städer och stater som fungerat enligt olika modeller. Hur demokratin är utformad i dag har sina rötter både i tidigare exempel och i den teorietiska diskussionen och forskningen. Demokratin som styresform har varit starkt ifrågasatt genom århundradena och det är först under 1900-talet som den blev vanlig. I dag är den en allmänt accepterad styresform och alla tävlar om att vara demokratiska. Både praktiken och teorin varierar emellertid. För att tydliggöra komplexiteten i demokratibegreppet ska jag beskriva några av de infallsvinklar som är relevanta i dagens demokratidiskussion.

Liberal demokratisyn och socialistisk demokratisyn

Den liberala demokratisynen bygger på traditionen om den fria medborgaren som har förmåga att ta ställning till frågor som rör hans eller hennes liv. Den växte fram i opposition mot enväldet, men bygger på privat ägande av produktionsmedlen och konkurrensbaserad marknadsekonomi. Det är en demokrati för jämlika medborgare, men när teorin utvecklades var medborgarbegreppet inskränkt till egendomsägande män. Det är en representativ demokrati med regelbundna val och allmän rösträtt och skydd för grundläggande mänskliga rättigheter. Ledord för liberaler är valfrihet, förnuft och tolerans.

Den socialistiska demokratisynen utvidgade medborgarbegreppet till att omfatta alla vuxna. Industrialismens och kapitalismens genombrott innebar ett eländigt liv för alla de som arbetade i de stora fabrikerna. Barnarbetet var allmänt och de vuxnas löner låga. Under senare hälften av 1800-talet blev den sociala frågan livligt diskuterad i Europa och olika socialistiska strömningar växte fram. Marx och andra konstaterade att det inte räckte med politisk demokrati. Människorna måste få makt över sina liv och arbetet och produktionen var en avgörande del i deras liv. Demokrati kan bara finnas där det finns jämlika människor och den enskilda äganderätten till produktionsmedlen förhindrade detta. Socialistisk demokrati är en demokrati med direkt deltagande av medborgarna där ledorden är rättvisa och jämlikhet.

Det finns gemensamma rötter för den liberala och den socialistiska demokratisynen. Båda bygger på att människan är en social varelse med förmåga att utvecklas och resonera sig fram till gemensamma lösningar. Skillnaden ligger i vad man anser ska beslutas gemensamt. Liberaler tror på den fria marknaden medan socialister anser att den fria marknaden med privat ägande av produktionsmedlen gör medborgarna ojämlika och omöjliggör demokrati. Socialister vill att det ska vara både politisk och ekonomisk demokrati.

Principiell demokratisyn och instrumentell demokratisyn

Är demokrati bra i sig eller är demokrati bara till för att uppnå något önskvärt? För att diskutera detta måste man först bestämma sig för vad demokrati är. Många anser nog att demokrati är majoritetsstyre. Det anses också att man kan rösta bort demokratin med demokratiska medel. Demokrati innebär att alla ska ha rätt att tänka fritt, att framföra sin åsikt och att bilda organisationer av olika slag samt att delta direkt eller indirekt (representativ demokrati) i landets styre. En majoritet kan naturligtvis rösta bort demokratin som tyskarna gjorde 1933. Men är det en demokratisk handling?

Den som är principiell demokrat hävdar att det är viktigt att alla kommer till tals och får delta i styret. Demokrati betyder inte att få sin vilja igenom utan att tillsammans med andra diskutera och komma fram till hur man bäst ska lösa gemensamma problem. Frågorna kan lösas med konsensus, men när det bestäms genom omröstning så är det vad majoriteten bestämmer som gäller och minoriteten får arbeta vidare med att övertyga andra om sin linje.

Instrumentell demokratisyn innebär att man kan tänka sig att avvika från den demokratiska vägen. Demokratin är till för att uppnå vissa mål. Då är man beredd att utforma demokratins spelregler (konstitutionen och andra lagar) så att man uppnår vissa mål. För att nå vissa ekonomiska mål kan man vara beredd att göra inskränkningar till exempel i mänskliga rättigheter.

Lagstyrd demokrati och deltagarstyrd demokrati

Lagstyrd demokrati motiveras med att majoritetsprincipen är ett effektivt sätt att skydda medborgarna från despotiska regeringar. Man vill ha en minimal statlig inblandning i privatlivet, därför vill man avreglera så myckert som möjligt och minska området som berörs av demokratiska beslut. Den fria marknaden utsträcks till så många områden som möjligt. Det krävs en politiskt ledning som är baserad på liberala principer. Man vill begränsa intressegruppernas (särskilt fackföreningarnas) roll och minska varje slag av hotande kollektivism.

Deltagarstyrd demokrati bygger på att alla medborgare ska ha rätt till sin egen utveckling och att detta bara är möjligt om man engagerar sig i de gemensamma (kollektiva) problemen. Det behövs ett ”deltagarsamhälle”. Då behövs ett samhälle som styrs så att medborgarna direkt deltar i viktiga beslut på sin arbetsplats och i lokala gemenskaper. Den övergripande strukturen är representativ. Partiföreträdarna är ansvariga inför partiets medlemmar. För att deltagardemokrati ska kunna fungera krävs omfördelningspolitik så att det blir materiell jämlikhet, informationen måste vara lättillgänglig och det måste finnas en väl utbyggd barnsomsorg så att kvinnor och män kan delta på lika villkor.

Demokrati i praktiken

Demokratin i Sverige har en kort historia och inget parti eller enskild medborgare kan slå sig för bröstet och säga sig vara oförvitlig. Det är svårt att vara demokratisk därför att alla som intresserar sig för samhällsfrågor gärna vill få sin lösning på problemen accepterad. Men det finns också de som ägnar sig åt politik för att vinna personlig framgång, bli någon som har makt. Därför blir det viktigt med civilkurage i politiken. Det är bättre att stå för sina åsikter än att ”bli någon”.

Demokratisynen varierar mellan de olika partierna och den har också förändrats för respektive parti med tiden. I arbetarrörelsens barndom var diktatur den gängse beteckningen på statsmakt. Proletariatets diktatur skulle komma i stället för bourgeoisiens diktatur. Den skulle vara ett övergångsskede till det demokratiska samhälle som skulle upprättas där alla medborgare var jämlika. Det kapitalistiska samhället skulle efterträdas av ett klasslöst samhälle där ingen levde på någon annans arbete utan där var och en bidrog efter förmåga till det gemensamma bästa och där var och en fick efter behov. Den socialistiska rörelsen präglades av en stark tro på människans förmåga och goda vilja att skapa ett samhälle som skulle gagna alla.

Verkligheten blev en annan. Med leninismen och den följande utvecklingen under Stalin i Sovjetunionen trädde partiet in i arbetarklassens ställe. Några blev mer jämlika än andra och demokratin ställdes åt sidan. Partiet visste vad som var bra för folket. Ändamålet fick helga medlen. Men man kan aldrig nå ett demokratiskt samhälle, där alla deltar på lika villkor och med lika förutsättningar, om man använder medel som strider emot målet. I dag vet vi att det kapitalistiska samhället inte med automatik kommer att ersättas av det klasslösa samhället. Hur det postkapitalistiska samhället kommer att se ut vet vi inte. Men vi vet med säkerhet att kapitalismen inte har löst varken problemen med fattigdom eller miljöförstöring i världen. Vi vet också att så länge det finns människor som lever tillsammans i samhällen så kommer det att uppstå nya utmaningar och problem. Vi kommer aldrig att uppnå ett lugnt och harmoniskt tillstånd.

Alla riksdagspartier ansluter sig i dag till den representativa demokratin. Alla partier styrs utifrån den demokratiska centralismens principer. Ett parti kan inte verka om man inte diskuterar sig fram till gemensamma beslut och sedan i sitt utåtriktade arbete följer dem. Det grundläggande kravet för den liberala demokratin, den privata äganderätten, är grundlagsskyddat. Vänsterpartiet är det enda partiet som vill utvidga demokratin till ekonomins område. Moderaterna och Folkpartiet är de partier som starkast hävdar den lagstyrda modellen, medan övriga partier i olika utsträckning hävdar deltagardemokrati. Den statliga demokratiutredningen förordade deltagardemokrati med deliberativa kvaliteter. I den deliberativa demokratiteorin betonas argumentationens och samtalets fundamentala betydelse för demokratin.

Tendenser i tiden – hot och möjligheter

Det finns många och motstridiga tendenser i dagens Sverige. Allt färre är medlemmar i ett politiskt parti och valdeltagandet minskar. Utanförskapet ökar i glesbygd och i vissa förorter. EU-medlemskapet ökar känslan av att inte kunna påverka. Men samtidigt ökar kunskapen och viljan att påverka sitt eget liv. Intresse för samhällsfrågor finns men inte intresse för politik.

Demokrati kan inte fungera utan garanterade mänskliga rättigheter. Demokratin utgår från att alla har samma värde och har rätt att vara med och bestämma om gemensamma anngelägenheter. Hoten mot demokratin kommer från minst tre håll, de som vill minska området där det ska finnas demokrati, de som vill göra inskränkningar i de mänskliga rättigheterna för att skydda demokratin och de som vill sätta reglerna så att vissa mål t.ex. ekonomiska uppnås.

Det är synnerligen ovanligt att någon i dag öppet ifrågasätter demokratin som styrelseform, men borgerliga massmedia liksom företrädare för Moderata samlingspartiet och Folkpartiet liberalerna ifrågasätter hela tiden att frågor ska handhas av politiker. En förutsättning för den representativa demokratin är ju att det finns några som tar på sig politiska uppdrag d.v.s. är ”politiker”. Man odlar också
politikerförakt. Som exempel kan tas t.ex. DN som i samband med tsunamikatastrofen i slutet av 2004 med rätta upprördes över att vi hade en dålig beredskap. Men när Göran Persson genast reste till Stockholm i samband med bombdådet i London den 7 juli 2005, så har man som bildunderskrift ”Göran Persson på väg att iscensätta ett stycke trygghetsteater”.

Företrädarna för den liberala demokratisynen vill att så lite som möjligt ska beslutas av förtroendevalda. Den nya kommunallagen möjliggjorde att verksamheter lades ut på entreprenad även inom vård och omsorg. De borgerliga partierna arbetar aktivt för utförsäljning av kommunal infrastruktur, för friskolor och privatiserad sjukvård och äldreomsorg. De vill visserligen betala vård och omsorg med skattepengar, men de vill undandra verksamheterna från demokratiskt beslutsfattande. Den privata företagsamheten ska ta över rättten att bestämma, vi ska ha valfrihet som kunder, inte vara medborgare som fattar beslut. Detta är en stor inskränkning av demokratin.

Vi är många som med fasa läst George Orwells 1984 om storebrorssamhället där alla övervakas överallt. Nu är det tekniskt möjligt. Då blir det än viktigare att värna om de grundläggande mänskliga rättigheterna som föreningsfrihet, yttrande- och tryckfrihet, åsiktsfrihet, offentlighetsprincip och meddelarfrihet. Ju fler områden som förs över i privat ägo där stat och kommun enbart är kunder, desto mer urholkas t.ex. offentlighetsprincip och meddelarfrihet.

Våldshandlingar av olika slag följs ofta av krav på inskränkningar i integriteten. Det har varit en explosionsartad ökning av antalet övervakningskameror. All elektronisk överföring via internet och mobiltelefoner kan registreras och kontrolleras. I terrorbekämpningens spår genomförs inskränkningar. Sverige driver på i EU. T.ex. med förslag om lagring av sms och mobilsamtal. Det finns förslag på regeringsnivå om s.k. hemlig husrannsakan, d.v.s. att Säpo och polisen ska kunna ta sig in i smyg i t.ex. bostäder och bilar utan att det finns någon konkret brottsmisstanke. Man föreslår också att polisen ska få avläsa innehållet på en dator genom särskilda ”spionprogram”. Några dagar efter bombdåden i London den 7 juli 2005 ställde Jan Björklund (fp) ett förslag om samarbete mellan Säpo och Stockholms utbildningsförvaltning, som i praktiken innebär att gymnasielärarna ska rapportera om sina elevers inställning till religion.

Det tredje hotet kommer från de som företräder den instrumentella demokratisynen, d.v.s. de är demokrater när det passar deras intressen. Det övergripande målet är oftast att man vill värna kapitalismen. Om kapitalismen ska överleva behövs gränsöverskridande handel och fri rörlighet för kapitalet. Då måste konstitutionen och andra lagar utformas så detta blir möjligt. En självständig riksbank med låg inflation som övergripande mål är en lagändring som genomförts i denna riktning. Eller som en föreläsare uttryckte det på ett seminarium i riksdagen, ”politikerna måste surras vid masten”.

Ratio, näringslivets forskningsinstitut, är också en företrädare för den instrumentella demokratisynen. En av deras företrädare uttryckte, vid ett seminarium som grundlagsutredningen hade i riksdagen den 18 april 2005, att konstitutionen ”ska leda till beslut som ger goda konsekvenser bl.a. ekonomiska”.

Det finns många exempel på instrumentell demokrati, t.ex. ramlagstiftnigen som i dag nästan är mer regel än undantag. Riksdagen beslutar då om ramlagen som översiktligt beskriver lagens innebörd och lämnar de mer detaljerade föreskrifterna till regeringen. Ramlagen gör det svårt för den enskilde att inse betydelsen av lagen för hans/hennes liv. Lagens konkreta innehåll kan snabbt förändras utan debatt i samhället. Lagens faktiska innebörd kan variera beroende på vilken politisk sammansättning en regering har. Ett av argumenten för att stifta ramlagar är att vi lever i ett allt mer internationaliserat samhälle och att detta ibland kräver snabba omställningar. Med många ramlagar försämras rättssäkerheten. Effektiviteten får inte gå före kraven på demokrati, överblickbarhet och rättssäkerhet.

De som har en instrumentell demokratisyn är ofta rädda för vad medborgarna ska bestämma om de inte begränsas av restriktioner eller övervakas och visas till rätta.

Hoten mot demokratin är många. Jag har bara visat på några exempel. Finns det då några möjligheter? Det finns skydd för föreningsfriheten. Inga typer av organisationer är förbjudna. Det kostar inget att bilda en förening. Vi har en hög utbildningsnivå. Internet är lättillgängligt. Med datorer är det lätt att framställa enklare skrifter. Det är lätt att med brev eller e-post nå både myndigheter och politiska partier. Många kommuner har gjort det möjligt för alla som bor i kommunen att ställa frågor, som besvaras på kommunfullmäktigemöten. Två tredjedelar av kommunerna har gjort det möjligt för medborgare att ställa medborgarförslag direkt till kommunfullmäktige. Partierna är öppna för nya medlemmar som ansluter sig till grunddragen i partiets program. Det går att bilda nya partier. Under de senaste 20 åren har fyra nya partier lyckats i riksomfattande val. På det lokala planet har många nya partier tagit plats.

Vänsterpartiets demokratisyn i dag

Vänsterpartiets mål är ”att förverkliga ett samhälle grundat på demokrati, jämlikhet och solidariet, ett samhälle befriat från klass-, köns- och etniskt förtryck, ett rättvist och ekologiskt hållbart samhälle där kvinnor och män bygger sin egen framtid i frihet och samverkan.” Så står det i inledningen till partiprogrammet som antogs 2004.

Vänsterpartiets demokratisyn är principiell: ”Demokratin och friheten måste ständigt försvaras, återerövras och utövas. Statsmakten är intet värd om den bara kan överleva genom att förtrampa de mänskliga rättigheterna.
Socialismen kan inte vara något annat än demokratins och frihetens förverkligande. Socialismen kan inte planeras och dikteras av partier och politiska ledare. Endast den socialism som bärs upp av folkflertalets aktiva stöd och som förmår anpassa sig till ständigt nya förhållanden har förutsättningar att överleva.”

Vänsterpartiet är för den representativa demokratin: ”Folkets politiska makt skall utövas av riksdagen genom allmänna, fria och rättvisa val där mandaten fördelas proportionellt mellan partier. Regeringen ska vara ansvarig inför riksdagen.”
”Grundlagarna skall värna demokratin och människors rättigheter, medan författningen i övrigt skall vara politiskt neutral. Ändringar skall beslutas av riksdagen men underställas folkets prövning i allmänna val eller en särskild
folkomröstning. Monarkin skall ersättas med en republikansk författning där statschefen tillsätts i demokratisk ordning. Religionsfriheten skall garanteras. Staten skall vara religiöst neutral och alla kvarvarande band mellan staten och Svenska kyrkan skall upplösas.”

Vänsterpartiet är för deltagardemokrati: ”Den representativa demokratin kan kompletteras med anställdas, boendes och brukares frivilliga självförvaltning. Engagemang och lokal aktivitet skall uppmuntras men får inte utnyttjas för att maskera sociala nedskärningar eller undfly politiskt ansvar.”

Vänsterpartiet har en socialistisk demokratisyn: ”Kapitalets makt måste brytas för att demokratin skall kunna fördjupas och breddas. De rättigheter som springer ur ägandet måste begränsas och ägandet i sig övergå till gemensamma former. Oavsett ägandeform måste de arbetandes inflytande över företagen garanteras och fördjupas. Att själv kunna påverka arbetets utformning, förläggning och utveckling är centrala mål.”

Detta är demokratisynen så som den speglas i partiprogrammet. Hur ser det ut i verkligheten? I Vänsterpartiet liksom i befolkningen i övrigt är alla vanliga människor med fel och brister, drömmar och förhoppningar. Demokratifrågor tänker nog alla på ibland, men det som dominerar är olika sakfrågor kring skola, äldreomsorg, miljö m.m. De politiskt förtroendevalda i riksdag, landsting och kommuner får ofta kompromissa. Ska budget i balans gå före utökade demokratiförsök i kommunen? Ska vi samarbeta på riksplanet med ett parti som är berett att göra stora ingrepp i demokrati och mänskliga rättigheter? Det är lätt att se de fel vi gjorde för 15-20 år sedan när vi fortsatte att stödja/legitimera/umgås med statsbärande partier i Sovjetunionen, Kina, Nordkorea. Men är det lika lätt att se när man gör det samma i dagens Sverige, när i stort sett samtliga partier i rädslan för terrorismen är beredda att inskränka demokrati och mänskliga rättigheter?

Hur vår demokratisyn speglas i partiprogrammen genom vår historia, hur den inre partidemokratin är och hur vår demokratisyn speglas i riksdagsförslag m.m. beskrivs i andra uppsatser.

Vad bör göras?

”Utvecklingen är inte ostyrbar. Det ligger i demokratins väsen att den inte är ödesbestämd eller ligger i någon annans händer. Därför har inte bara de enskilda åtgärderna utan också den övergripande politiska viljan betydelse för hur samhället kommer att utvecklas.” (En uthållig demokrati! SOU 2000:1 sid. 240)

Demokrati är svårt. Demokrati tar tid. Demokrati kräver att du skaffar kunskap om och diskuterar med andra det du ska vara med och besluta om. För att ett demokratiskt samhälle ska fungera måste en majoritet vara beredda att ägna tid åt de gemensamma frågorna. Samtidigt är demokratin den enda styrelseform som gör det möjligt att undvika förtryck. Envälde och fåtalsvälde innebär i sig att majoriteten ställs utanför rätten att vara med och bestämma. Tyvärr är det så för många att man inte behöver demokratin förrän man har förlorat den.

Socialism har demokratin som bärande grundelement. Men erfarenheten säger oss att alla, som har försökt bygga socialism, hittills har misslyckats. De har avvikit från demokratins väg av olika skäl. Sovjetunionen hade en konstitution som innehöll alla demokratiska komponenter, men den omsattes inte i verkligheten. Jugoslaviens försök med industriell demokrati övergick i korruption. Drömmen om ett bättre samhälle blev en mardröm i land efter land.

I stället för att drömma om det socialistiska samhället måste vi här och nu diskutera demokratin. Vilka grundelement måste finnas med för att demokratin ska kunna fungera? Alla människor ska kunna delta på jämlika villkor. Vilka ändringar i olika lagar krävs för detta? Hur ska vi förändra vår egen organisation för att den ska kunna fungera demokratiskt i alla lägen? Hur ska informationsvägarna se ut? Hur ska beslutsvägarna se ut? Hur ska förslag spridas underifrån, uppåt och åt sidorna i organisationen? Vilka diskussionsforum behövs? Är nuvarande organisation med kongresser bra? Leder det till väl genomdiskuterade beslut? Det finns många fler frågor att ställa och att diskutera.

Vänsterpartiet bör ta till sin huvuduppgift att utveckla demokratin i teori och praktik. Det är något vi kan göra i dagens samhälle för att förbättra det. Det är också en nödvändig förutsättning för att det postkapitalistiska samhället ska kunna bli ett socialistiskt samhälle.

Vi bör börja med våra egna medlemmar och vår egen organisation för att kunna bli en organisation som inte bara har väl genomarbetade program utan också kan omsätta våra drömmar om ett bättre samhälle i praktiken. Våra demokratiska värderingar ska sitta i rygggraden och vi ska tillämpa dem i alla sammanhang.

Parallellt måste vi naturligtvis verka överallt där våra medlemmar finns. Hur kan vi verka i våra kommunala uppdrag för att öka diskussionen med medborgarna före beslut? Kommunallagen öppnar i dag för många förslag om utökad deltagardemokrati. Demokratiutredningens mycket stora material, 32 småskrifter och 13 forskarvolymer, är en bra källa för inspiration. Med ett systematiskt demokratiarbete kan vi påverka dagens och framtidens samhälle.

Källor

Faktauppgifterna i avsnittet Demokratin i Sverige efter ståndsriksdagens avskaffande är hämtade ur olika artiklar i Rösträtten 80 år och Nordisk familjebok, uppslagsordet riksdag. Inkomstjämförelsen kommer fråm Vad kostade det?

Avsnittet Demokratibegrepp bygger på resonemang i Held, Hermansson och SOU 2000:1. Avsnittet är naturligtvis oerhört komprimerat och ger bara en ytlig bild av begreppen.

Avsnittet Tendenser i tiden – hot och möjligheter bygger på tidningsuppgifter, personlig närvaro vid seminarier samt erfarenheter och kunskaper från mitt arbete vid Vänsterpartiets riksdagskansli.

Analysen i Vänsterpartiets demokratisyn i dag är ett försök att ställa de olika demokratiteorierna i relation till gällande partiprogram.

Avsnittet Vad bör göras? innehåller egna slutsatser, tankar och förslag.

Litteratur

Sassa Buregren: Demokratihandboken. Rabén & Sjögren 2001
David Held: Demokratimodeller. Från klassisk demokrati till demokratisk autonomi. (Andra reviderade och utvidgade upplagan) Daidalos 1997
Jörgen Hermansson: Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern. Doktorsavhandling Uppsala 1984
Lars O Lagerqvist, Ernst Nathorst-Böös: Vad kostade det? Natur och Kultur/LTs förlag Femte reviderade upplagan 2002
Ingemar Lindberg: Den globala kapitalismen – och det nya motståndet. Atlas 2005.
George Orwell: Djurfarmen.
Nordisk familjebok 1916
Rösträtten 80 år. Forskarantologi. Riksbankens jubileumsfond och Justitiedepartementet 2001
SOU 1998:164 Allas frihet. Demokratin möter marknaden.
SOU 1999:74 Demokratin och det gemensamma bästa.
SOU 2000:1 En uthållig demokrati! Demokratiutredningens slutbetänkande
Sveriges konstitutionella urkunder. SNS Förlag 1999
Vänsterpartiets partiprogram antaget av Vänsterpartiets 35:e kongress 19-22 februari 2004

(SOU – Statens Offentliga Utredning)

Ladda hem här nedan. Läs mer om våra kandidater

Läs vår lokaltidning! I den hittar du massor av bra information inför valet. Ladda hem här nedan.

 

Under de senaste åren har Malmvägen varit i fokus på flera sätt. Malmvägens förnyelse har varit ett stort projekt som uppmärksammats på flera sätt. Det ambitiösa projektet som kommunen först ville genomföra visade sig vara för dyrt för Sollentunahem. Nu håller man på med en bantad variant på förnyelsen. En av de mera kontroversiella förändringarna var att gången togs bort. Gången hade sina problem, med gäng som hängde i gångarna vilket ledde till bråk och vandalisering. Men den var trots det populär hos invånarna på Malmvägen, som t.ex. kunde gå och handla på vintern utan att behöva gå ut.

En annan fråga som berört de boende på Malmvägen är kommunens omvandlingskampanj som den borgerliga majoriteten drivit fram, trots motstånd från Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Sollentunapartiet. Tanken är att de som idag har en hyresrätt tillsammans med sina grannar ska kunna omvandla lägenheten till bostadsrätt. Men den övervägande majoriteten av de boende har velat fortsätta bo i hyresrätter. Det har bara bildats 2 bostadsrättsföreningar på Malmvägen. Det här är en fråga som engagerat Barkat Hussain, ordförande i Hyresgästföreningen på Malmvägen och kommunfullmäktigekandidat för Vänsterparitet i Sollentuna. Han menar att det finns flera skäl att vara emot omvandlingen. Statusen för de som fortsätter att hyra sin lägenhet men genom en bostadsrättsförening, dvs de boende som inte vill eller kan omvandla sin lägenhet, men som bor i ett hus som en bostadsrättsförening är ett stort problem. Barkat Hussain påpekar att de som hyr av bostadsrättsföreningen till exempel förlorar möjligheten att stå i bytesköer hos Sollentunahem och riskerar att få försämrad service. Dessutom är det högst tveksamt om en bostadsrättförening är intresserad av att vara en bra hyresvärd. Ett problem med hela omvandlingen i sig på Malmvägen är dessutom att det finns många gemensamma ytor. Vem ska vara ansvarig för dessa undrar Barkat Hussain.

Hans Jakobsson, som sitter i Sollentunahems styrelse för Vänsterpartiet, menar att hyresrätterna i Sollentuna är hotade. Han menar att i en kommun som Sollentuna bör hyresrätterna utgöra ungefär en tredjedel av bostäderna, och redan nu ligger andelen hyresrätter betydlig under en tredjedel. Även om Moderaterna och Folkpartiet denna mandatperiod inte har lyckat att sälja Sollentunahem, så menar Hans Jakobsson att deras mål är klart och tydligt: Att bli av med hyresrätterna. Omvandlingskampanjen är ett led i detta. Hans Jakobsson lovar att Vänsterpartiet i Sollentuna värnar om hyresrätten och arbetar envist mot alla former av utförsäljning och omvandling av hyresrätterna i Sollentuna. Varför är då hyresrätten så viktig att bevara? Fungerar det inte lika bra att bo i bostadsrätt? Hans Jakobsson menar att hyresrätten är speciell då den inte kräver en kapitalinsats, vilket gör att den är väldigt viktig för att de utan så mycket pengar, som bl.a. ungdomar, ska kunna ha en möjlighet att bo i Sollentuna.