Den socialdemokratiska regeringen tillsatte våren 2006 en utredning som skulle ta ett samlat grepp på de äldres boende. Denna har fullföljts av den borgerliga regeringen. Man har sett ett behov av så kallade trygghetsboenden, som inte är biståndsbedömda. Dessa ska tillgodose det behov av tryggare boende som många har. Det ska t.ex. finnas gemensamhetslokaler för boendes måltider, samvaro, hobby och rekreation. I november 2009 beslutade regeringen i en förordning om statligt investeringstöd för att göra detta möjligt. Trygghetsbostäder kan upplåtas till personer som fyllt 70 år.

Vi är alla olika och vi blir mer olika ju äldre vi blir. Därför ser äldres behov av stöd från samhället olika ut och det behövs en rad olika utformade stöd till äldre som inte längre kan klara sig själva. Tyvärr är detta inte en självklarhet.

Vi vill inte bli sjuka och beroende av andra. Men verkligheten ser annorlunda ut. Många äldre behöver samhällets stöd. Förr fanns fattigvård och ålderdomshem. I dag vill vi att äldre ska ha en bra bostad och rätt till vård och omsorg. Men de behovsbedömda äldreboenden som finns innebär en stor kostnad för kommunen.  I takt med kostnadsökningen har behovsbedömningen blivit allt mer restriktiv. Detta har inneburit att många äldre känt sig otrygga. Flera statliga utredningar har tagit upp detta. Hur ska t.ex. lagstiftning och regelsystem vara utformade för att ge ett bra stöd till äldre i behov av detta utan att det blir godtycke eller överutnyttjande? Ingen har hittills funnit ett bra system och detta beror förmodligen på att det behövs en viss flexibilitet i systemet för att kunna tillgodose  behov som skiljer sig så mellan individerna.

Den parlamentariska äldreberedningen Senior 2005 tittade på vad olika typer av lagstiftning skulle innebära för några typfall. Detta finns beskrivet i Bilagedel C till utredningens slutbetänkande SOU 2003:91.

Vi i Vänsterpartiet är angelägna om att alla oavsett pension, kön och etniskt ursprung ska ha tillgång till likvärdigt stöd. Därför tar jag mig friheten att relatera ett fall, som redovisas i utredningens framtidsscenarier, där den äldre inte är mycket gammal. Det gäller Anneli 73 år.

Anneli är född 1952 i Finland och kom som 19-åring till Sverige med sin blivande man. De fick tre barn och skilde sig 1957. Då fick Anneli vårdnaden om barnen och började jobba som kassörska i en livsmedelsaffär. I mitten på 90-talet fick hon ledbesvär (reumatoid artrit) och fick förtidspension vid 57 års ålder. Anneli har finska som modersmål. Hon kan så mycket svenska att hon klarar sig i vardagliga situationer. Äldsta sonen bor i samma stad och hon har ett par goda vänner och känner några av grannarna i huset.

Hennes sjukdom har behandlats med läkemedel, sjukgymnastik och arbetsterapi. Sedan 15 år använder hon gånghjälpmedel och nu använder hon rullator. Hon har en del tekniska hjälpmedel. Hjälp med städning, tvätt och inköp har hon behövt sedan hon var 64 år.

För tre år sedan (alltså när hon var 70) fick Anneli diabetes, som är svår att behandla samtidigt med reumatoid artrit. Under det senaste året har hon fallit vid flera tillfällen och fått frakturer. Vid det första tillfället fick hon en handledsfraktur, vid det andra en kotfraktur och vid det tredje tillfället en höftfraktur.

Hon har tidigare varit en aktiv person som deltagit i bl.a. föreningsverksamhet. Under det senaste året har hon blivit alltmer isolerad. Hon har daglig telefonkontakt med sin dotter, som bor 30 mil bort. Kontakten med sönerna är sporadisk. Bästa väninnan har drabbats av stroke och detta har drabbat deras kontakter negativt.

I samband med höftfrakturen har Anneli vårdats på sjukhus. Vid vårdplaneringen har det konstaterats att hon kommer att behöva omfattande hjälp med den personliga  omvårdnaden under åtminstone en tid framöver. Anneli vill inte tillbaka till lägenheten utan vill flytta till ett särskilt boende, där det finns  tillgång till personal dygnet runt, som kan finska. Hon känner sig inte trygg i bostaden utan är orolig för att ramla och bli liggande. Att bo tillsammans med andra skulle också underlätta kontakter med andra. Under de år som Anneli har haft hjälp från hemtjänsten har man försökt ordna så att hon har fått finskspråkig personal.

Senior 2005 jobbade med fyra olika scenarier – den juridiska vägen, den politiska vägen, förvaltningsvägen och expertvägen. Anneli fick avslag på sin begäran oavsett vilken av dessa alternativ som valdes.

Vid den tid som Senior 2005 arbetade fanns det ett fåtal kommuner där Anneli kanske skulle biståndsbedömts till särskilt boende. Men i de allra flesta kommuner hade hon redan då fått avslag på sin ansökan och beviljats korttidsboende för att sedan flytta till sin lägenhet. Vid den tidpunkten hade Sollentuna upplevd otrygghet som ett av flera kriterier för att få flytta till särskilt boende. Så är inte längre fallet.

Inom äldreomsorgen i Sollentuna kan man bli biståndsbedömd till hemtjänst eller särskilt boende, som i dag är servicehus, vårdboende eller demensboende. Dagens riktlinjer för bistånd – i Sollentuna – i form av Servicehus säger ”Intill dess att platser finns i de så kallade trygghetsboenden (kräver inte bistådsbeslut) skall med stigande ålder, otrygghet tillmätas större vikt vid biståndsbedömning och vid mycket hög ålder kan otrygghet utgöra enda kriterium.”

Är trygghetsboende lösningen för Anneli? Jag anser inte det. Trygghetsboende ska nämligen lösa ett annat problem också. De äldre blir allt fler. Då är det viktigt att göra det möjligt för äldre att leva ett så rikt och självständigt liv som möjligt högt upp i åldrarna. Då behövs bra bostäder med tillgång till social samvaro, trygghet i boendet och närhet till kollektivtrafik och allmän service.

Sollentunahem har fått i uppdrag att bygga trygghetsboende för äldre  på Turebergs allé. Alla pensionärer har kunnat läsa om detta i SollentunaSenioren. Inflyttningen är planerad till maj/juni 2010. Sollentunahem har haft trygghetsboendet utannonserat på sin hemsida redan innan regeringens regler blev klara. Lägenheterna har annonserats ut till alla över 60 år och många har anmält sitt intresse.  Lägenheternas storlek varierar. En 2:a på 59 kvm kostar 7 670 kr/mån. Det högsta hyresbelopp som kan ligga till grund för bostadstillägg för pensionärer är 6 200 kr/mån. Det betyder, om ett par flyttar in och en senare avlider, att änkan/änklingen inte har råd att bo kvar om denne har en låg pension.

Kriterierna för trygghetsboenden har nu fastställts av regeringen  och är bl.a att de boende ska ha fyllt 70 år (om man vill få tillgång till statligt investeringsstöd), det ska finnas gemenskaps lokaler och boendet ska under vissa tider varje dag bemannas med personal. Trygghetsbostäder ska vara planerade så att det är möjligt att bo kvar om man får en funktionsnedsättning som kräver hjälpmedel för förflyttning. Trygghetsboende är en form av ordinärt boende.

Blickar man bakåt i tiden, så har många varit trångbodda. På det gamla ålderdomshemmet och i långvården fick man dela rum med flera. Avsikten med bostadstilläggen för pensionärer är att alla, oavsett pensionens storlek, ska kunna bo i en nybyggd tvårummare. Resultatet av 30 års borgerligt styre är att detta inte längre är möjligt i Sollentuna.

Hyran på Turebergs allé lär vara 1 600 kr/kvm. Detta betyder att en ensamstående som har så låg pension att han/hon har rätt till både bostadstillägg och särskilt bostadstillägg för pensionärer kan bo på högst 45kvm för att för sin levnad ha kvar det som motsvarar skälig levnadsnivå som f.n. är 4 786 kr/mån. De minsta lägenheterna på Turebergs allé är 37 kvm och 44,5 kvm och är planerade som s.k lägenhetskök som var en vanlig typ av arbetarbostad kring sekelskiftet 1900. Det anses allmänt att 40-talisterna förväntas ställa högre krav än tidigare generationer. Motsvarar denna boendestandard deras förväntningar?

Garantipensionen är 7 526 kr/mån före skatt. Många pensionärer har en inkomst runt

10 000 kr före skatt. Med höga hyror tvingas allt fler pensionärer leva på det som kallas skälig levnadsnivå och som vid årsskiftet sänktes med 45 kr till 4 786 kr. Dessa liksom alla andra med låg inkomst ska ha rätt att bo i en modern bostad utan att vara trångbodda. De ska inte behöva sova i köket.

Trygghetsboenden för äldre med bra pensioner och/eller stor förmögenhet har funnits länge dels som privata/stiftelsefinansierade boenden t.ex. Svalnäs, Ersta och Björnbo, dels som olika Seniorboenden i särskilda bostadsrättsföreningar. Även Sollentunahem har seniorboenden, men de uppfyller inte de krav som ställs på ett trygghetsboende.

Vi är alla olika, men alla människor har samma värde. Med de värderingar jag har betyder det att pensionärer ska ha rätt till en lägenhet och inte bara till ett rum när de bor i ordinärt boende.

Margareta Pettersson

Uppdaterades: 11 jan 2010